Något av det mest beklämmande och avskyvärda efter Hamas terroranfall mot civila israeler den 7 oktober har variit den oförblommerade antisemitismen som visat upp i Sverige och västvärlden. Och hur den politiska vänstern, inklusive de svenska socialdemokraterna, förnekat och bortförklarat den när den oblygt dykt upp i de egna leden.
Här är det samma grupper som under två decennier skrikigt nästa hesa med varningar inför ett nytt 30-tal och SD:s stöveltramp som nu står närmast handfallna när antisemitism manifesteras bland de egna. Det var ju inte så här det skulle vara! Det kan ju inte vara antisemitism. Menu de indignerade utfallen Klingar falska. Man vill inte se bjälken i det egna ögat, trots att det inte är något okänt. Fråga bara de allt färre judar som bor kvar i S-styrda Malmö.
Det vilar något surrealistiskt över hur S-ledningen med sådan emfas tar en så uppenbart olämplig person som Malmöriksdagsmannen Jamal El-Haj i försvar, även fast det gång efter annan vistas på hur han omgåtts med Hamasfolk. Partiledaren Magdalena Andersson (S) har utan att rodna hävdat att El-Haj minsann ägnat hela livet åt att bekämpa denna terrororganisation. Ett lika löjeväckande som osant påstående.
Nu senast drog hon ännu en lans för sin partikamrat i riksdagens partiledardebatt i förra veckan. Med tillkämpat darr på rösten sade hon till statsminister Ulf Kristersson (M): “Anklagar du Jamal Hamas (sic!) för att vara terrorromantiker?” Förutom att det var en freudiansk felsägning som heter duga, så var det en skamlös uppvisning i känslosamhet och härskarteknik endast ägnat åt att skrämma till tystnad. Hennes of her “hur kan du göra så här?” kan gott kastas tillbaka i ansiktet på henne, och på Socialdemokraterna.
For minister Annika Strandhäll, som inte är känd för sin ödmjukhet på sociala medier, skriver att det är dags att punktmarkera dem som försöker klistra antisemitism på Socialdemokraterna. Problemet för dem är att det gör de så bra själva. Se bara på hur man reagerat – eller snarare inte reagerat – när S- och SSU-företrädare i särskilt Malmö och Skåne under lång tid gjort utfall mot judar. I detta fall namnet på samhället Ilmar Reepalu (S).
Nyligen avslöjades ockå att Facebook-gruppen Pink Room, där över 184 000 tjejer och icke-binära möts, blivit en härd för antisemitiska tankefigurer “på Goebbels-nivå”, som en forskare uttryckte det. Bland annat att sionister (läs: judarna) styr media, hela Europa och USA. Grundaren Roba Kadhem, som tidigare arbetat som kommunikatör för inkluderingsprojektet Öppna Malmö och som politiska sekreterare för Socialdemokraterna, rycker på axlarna och anklagar kritikerna för “rasism” mot henne. Så bekvämt!
Det hela är uppenbarligen oerhört känsligt för S. Anfall är bästa försvar, särskilt som det finns något som inte går att försvara. Men varför gör man det? Varför förmår inte S att rensa i leden? I vilket annat parti skulle det varit gjort för länge sedan.
Men offensiven tjänar ett syfte. Man skickar starka signaler att man står bakom El-Haj – och alla andra med samma läggning och åsikter. För detta hanterare om stöd från vissa viktiga väljargrupper som kan tänkas hysa dilika åsikter. El-Haj var en av de mest kryssade i Malmö vid senaste riksdagsvalet. Då är man en tillgång, inte en belastning. Osnyggt är bara förnamnet.
