Ulf Kristersson är den gladaste Natosvensken – hufvudstadsbladet


Det här är en åsiktstext.Tidningens hållning är oberoende socialdemokratisk.

Eftersom alla, förutom Göran Greider, Vänsterpartiet, Swedish Peace och en handfull andra, är överens om att torsdagen var en glädjedag är det lika bra att poängtera att det faktiskt inte stämmer.

En nöjd Ulf Kristersson har dragit in oss i Nato.  Till sist.En nöjd Ulf Kristersson har dragit in oss i Nato.  Till sist.

Öppna bilden i helskärmsläge

Foto: Tom Samuelsson / Regeringskansliet / TT

Det finns inget att vara glad över att Putin tvingade oss in i en kärnkraftsallians. Att vi kastade 200 år av alliansfrihet och neutralitet rakt i papperskorgen. Att vår roll i världen förändras, inte för att vi ville, utan för att vi var tvungna.

Sverige har haft en genomgående negativ uppfattning om Nato. Fram till dagen då Putin invaderade Ukraina. Sedan vände opinionen. Till högerns stora glädje.

Annons

Annons

Det säger sig självt att högern är glad över att vi äntligen faktiskt är Nato-medlemmar efter två år av skakande. Högern är kroniskt överdrivet intresserad av militären och brukar tycka att våld är en bra konflikthanteringsmetod. Ni minns säkert, Ebba Busch ifrågasatte varför t.ex polisen sköt inte skarpt under påskens shoppingrunda.

Så här har det sett ut över tid.

I Ådalen skickades militären ut för att skjuta arbetare. Att vänsterfolk inte riktigt har samma starka tilltro till försvarsmaktens goda avsikter och viktiga uppdrag handlar bland annat om vår historia.

Att Sverige nu går med i en kärnvapenallians som snart kan ledas av Donald Trump igen, är lite som att komma hem för högern. Kan antas.

Att svenskan lämnade inte diskuteras mer är dock konstigt. För det har varit tyst, med några lysande undantag. Inom den alltid lika pragmatiska socialdemokratin har jag hört röster som säger att ja, det är bara så det är nu. Och vi har redan bestämt oss för medlemskap. Inget att diskutera.

Den fogliga attityden är inte bra för demokratin. Kanske har det handlat om en rädsla för att den Nato-positiva opinionen är så bräcklig att den inte klarar av ett normalt demokratiskt samtal om den största förändring som Sverige förmodligen kommer att genomgå politiskt under vår tid.

Annons

Om så är fallet, är det verkligen en bas att bygga medlemskapet på?

Även om det finns politiska realiteter att hantera, Putins attack mot Ukraina, har Nato-processen visat att vi går in i en allians med länder och ledare som faktiskt inte kan definieras som några försvarare av varken demokrati eller frihet.

Annons

Trots det var det vad Ulf Kristersson pratade om i torsdags. Att vi nu tillsammans med andra Nato-länder måste försvara friheten.

Det är naturligtvis ett mycket märkligt uttalande. Ungern har statskontrollerade medier. Det är inte definitionen av vare sig demokrati eller försvar av frihet.

Men friheten betyder egentligen ingenting längre för Moderaterna, Liberalerna och Kristdemokraterna. Frihet är bara ett ord. De samarbetar med Sverigedemokraterna, ett parti med företrädare som ser till att svenska medier inte är statskontrollerade som i Ungern, som underhand slaktar medlen för public service genom otillräcklig uppräkning, som vill kontrollera och styra kulturen och svälta ut den, som tar ner Pride-flaggan utanför kommunhus och motsätter sig hbtq-rättigheter.

Att högern är glad över vårt Nato-medlemskap, ett medlemskap de kämpat för i decennier, är inte alls konstigt.

Men jag förväntade mig mer av arbetarrörelsen.

Att de inte lyckades problematisera NATO-medlemskapet är ett svaghetstecken.

Putin tvingade in oss i Nato samma dag som han attackerade Ukraina.

I den finns inget att vara glad över.

Men mycket att säga om.

Lämna ett svar