Amanda Sokolnicki: Att se Ulf Kristersson i USA var som att se ett barn på Min stora dag


När Joe Biden i sitt årliga tal till nationen bad Ulf Kristersson att stå på podiet för att ta emot applåderna visste lyckan inga gränser.
Kristersson strålade och vinkade. Han, som hade pratat så mycket om att vara vuxen i rummet, såg plötsligt ut som en av de där barnen som skickades iväg för att träffa sin idol på Min stora dag.
Moderaterna fick tårar i ögonen. Ja, jag vågar påstå det efter att ha sett deras stolthet att det var en moderat som fick äran att ta Sverige in i Nato. Kanske hade tårarna torkat redan under den presskonferens som Kristersson höll tillsammans med utrikesminister Antony Blinken tidigare samma dag.
Torsdagen den 7 mars var historisk för Sverige, och höjdpunkten i Ulf Kristerssons politiska karriär.

Partikollegorna hade ibland lite svårt att komma ihåg att dagen handlade om Sverige snarare än moderatledaren. Men Ulf Kristersson? Han gjorde det bästa av den här dagen.
Han som tidigare hade så svårt att förvandla sig från moderat ledare till statsminister. Som använde talet till nationen för att bara nå ut till sina egna väljare. Som för några månader sedan ville betona att det kan bli krig – och antyda att invandrare nog inte är att lita på då.
Han som hade så svårt att vara statsminister i hela Sverige.

Vi har inte valt premiärministrar i det här landet för att de förstår världen – under de senaste decennierna har det räckt med att vara bra hemma. Och det märktes.

När koranbränningarna rasade som det mest problematiska bad Kristersson alla att använda rätten att demonstrera med försiktighet. Men när Sverigedemokraternas företrädare istället uppmanade till bränning av ytterligare hundra koraner hade han ändå inget att säga till om. Han var fortfarande bara en moderat ledare som var rädd för sitt kollaboratörsparti.
Dessutom var det svårt att kliva ut i världen. För även om moderater nog till en början trodde att röran kring Turkiet och Nato-ansökan mest handlade om Socialdemokraterna, visade det sig snart att bristen på erfarenhet från världspolitiken inte var ett partiproblem, det var svenskt.
Vi har inte valt premiärministrar i det här landet för att de förstår världen – under de senaste decennierna har det räckt med att vara bra hemma. Och det kändes, när världen oundvikligen gick mot sitt slut.
När kriget bröt ut fick Magdalena Andersson, som då var statsminister, kasta osäkra blickar på sina kollegor för att de ens vågade svara på om det kunde kallas en “invasion”. Och när Kristersson tog över hade han fortfarande inte förstått vad Turkiet var för ett land.

Det var därför han var det lät sin utrikesminister snubbla runt och be om ursäkt gång på gång. Tobias Billström kallade till och med en docka som representerade den turkiske presidenten för en skenavrättning – och drog paralleller till morden på Anna Lindh och Olof Palme. Ulf Kristersson åkte i sin tur till Ankara och lät sig förödmjukas. Eller som DN:s Nathan Shachar beskrev det: ”Uppsättningen och kroppsspråket, med Erdogan i rollen som sträng och kritisk pedagog och Kristersson som sa åt honom att göra sitt bästa, förde inte tankarna till diplomati mellan två jämställda, utan till andra slag. av mänskliga relationer”.
Till sist förstod Kristersson att det inte finns något slut om man börjar be en lättkränkt och auktoritär ledare om ursäkt. Så regeringen ändrade sitt budskap: det fanns inget mer att förhandla om från Sveriges sida, vi hade uppfyllt vår del av avtalet.
Och så släppte det. Erdogan köpte amerikanska plan, vi gick med i Nato. Och Sverige blev till och med ett tryggare land.
Ulf Kristersson klär på sig att vara tillfredställd. Det har varit få av hans problem under den tid då krig, inflation och hans 60-årskalas har dominerat rubrikerna. Men den här veckan, med NATO-medlemskapet äntligen till hands, blev det en tillgång.
Inte minst för att han hade bestämt sig för att skriva in sig själv i historieböckerna. I sitt tal till nationen uttryckte han sig därför på ett sätt som vi inte hört tidigare. Kristersson drog gränserna mellan tiden med statsminister Tage Erlander och idag talade om enighet i riksdagen, Norden och Europa. Han tackade sina partiledare för att de gjorde detta tillsammans – och Finland för den helt avgörande roll deras vändning hade för vår.
Och naturligtvis: Biden.

Ulf Kristersson på plats i USA.

Foto: Andrew Caballero-Reynolds/AFP

Han vände sig även till svenskarna som inte kände samma upphetsning över att nu ingå i försvarsalliansen. Sätt ord på deras oro.

Det var speciellt att se. För första gången såg han ut som landets premiärminister. På Sveriges stora dag.
Läs mer:
DN:s redaktion: En historisk dag – äntligen är Sverige en del av Natos fredsprojekt
Martin Liby Troein: Endast Donald Trump kan rädda Xi Jinpings dröm från att krascha

Lämna ett svar