Det är synd om oss som förväntas lyssna på Mellon



7bb4ca66 0720 4ced 8542 70887499bf52

När vår klockradio väcker oss spelar den en vacker, konstfull melodi fylld av geniala övertoner och musikalisk snickarglädje. Vi vaggas ut ur drömmarnas värld in i denna trevliga skapelse, förmodligen gjord av någon japan som kan det musikaliska hantverket som en gammal rutinerad skomakare.
En morgontanke dyker upp. Tänk om Mellon också kunde leverera på den här nivån! Men fler och fler kritiker håller med. Kvaliteten är medioker. Och utvecklingen går mot nya skivor i grovhet och brist på allt som gör musik till musik.
Ändå samlas massorna kring denna värmande brasa, eller kanske rättare sagt kamouflerade kulturbrasa. Rökmaskinerna gör sitt, briljanta ljuseffekter likaså. En fråga av nationellt intresse tycks återspeglas i den massiva massmediebevakning som mobiliseras.

Det verkar dock vilket han fick rätt på till slut, filosofen Theodor Adorno, som redan på 40-talet förstod vad som väntade. Att konstens produkter i framtiden skulle låna processmetoder från industrins löpande band. Att konsten skulle komma att förpackas i massproducerade smakbitar, som upplevs som lagom aptitretande av massorna. Att detta skulle generera och tillfredsställa artificiella behov hos den konsumerande församlingen. Och att motiven för denna “konstnärliga” produktion uteslutande är kommersiella. Kejsarens nya kläder på kulturområdet?
Vår väckarklocka väcker oss och insikten klarnar. Det är synd om musiken. Och om de som förväntas lyssna.
Mer om insändare: Så här skriver du på insändare och svar
Fler insändare: dn.se/insandare

Lämna ett svar