Recension av ”Firma Fabergé” på Uppsala stadsteater

Det märks att Jonas Österberg Nilsson är fascinerad av guldsmedskonsten. Han skriver så här: tar en rå klump, vänder och vrider, värmer upp, knådar, drar och nyper tills det plötsligt finns något helt nytt, glänsande, åtråvärt. Han låter det ta tid.

Guldsmedsfirman Fabergé är ​​en delikat konstruktion av träribbor, som en tändstickstavla eller, i motljus, ett HC Andersen-papper, tunt som en dröm. Enorma prognostiserade år – 1899, 1913, 1917 – pressar från båda sidor av scenen som kvarnstenar mot det bräckliga sällskapet.
Där inne kämpar man och till en början är det säkert grovt, ett råmaterial för dramatik: Det är 1884. Konkursen är nära. Paret Fabergé bråkar så mycket att det osar. Hon (Åsa Forsblad Morisse) gäll och svärande vill få ekonomi i företaget, medan han (Aksel Morisse) i vagt motstånd vill förverkliga drömmar. De är fortfarande bara streckgubbar.
Runt dem (några historiskt verkliga, andra är författarens skapelser): David Rangborgs skruvade svartsjuke förman Wikström, Rasmus Luthanders hetlevrade snart revolutionär Vasilij, den bleka tjänarinnan Vera (Emilie Falk — också en fnissig hovdam och lättsinnig guvernant) och Fabergés-böjda, koleriskt uppfostrade sonen Nikolaj (Joel Schmidt) och frilansdesignern Alma Pihl (en vass Klara Enervik) som skapade den vackraste, hittills dyraste “Vinterägget”.

I grevens tid kommer tsaren beställer ett ägg i påskpresent till sin danska hustru, och lyckan vänder. Företaget tillverkar ägg på löpande band, ett för tsaren om året. Mellan 1885-1917 fanns det 57. (Fyra är fortfarande i drift).
Det händer faktiskt inget mer efter det. Utanför företaget medförde tiden en revolution. Hovintrigören Rasputin (tidens stora influencer) sår frön av omoral som lätt gror i företagets fuktiga klimat av dolda passioner och girighet. Inom de genombrutna väggarna avslöjas karaktärerna i ständigt varierande konflikter, små lögner, maktkamper och intriger. Vi befinner oss i den mest aningslösa tiden av tingsliggörelse, allt har sitt pris och älskar minst två…
Föreställningen är i sig ett filigranverk både som skriven text, som detaljerad regi och som roligt, precist och förståeligt skådespeleri där varje blick och gest får en avslöjande kontur. Kul, även om monotonin ibland hotar argumenten innan paus.

1917 faller blodröda flygblad från himlen, folk rusar runt med röda flaggor, Fabergébyggnaden snurrar. Den revolutionära marschen ryter. Tsarfamiljen har mördats, ja, barnen också – Vasily, vittnets ansikte, darrar och ångrar, men hälften.

Det är sent – ​​när alla återförenas på ett snyggt hotellrum i Schweiz och företaget säljs – eftersom hela pjäsen liksom bara nyss upp.
Ett euforiskt sanningssägande tar över. Allt och alla är avklädda till benen. Wikströms (David Rangborg) bittra avundsjuka får flöda fritt. Aksel Morisse vrider Carl Fabergés spolformade självbelåtenhet mot allt utom de där äggen till det absurda och chockerar både hans fru, som har bosat, bedragit och bedragit honom hela livet, och publiken med sin lätt jublande filosofiska självbelåtenhet. Han har sett och vetat allt, bryr sig inte. (Också en fasad, vilken i ordningen?)
Publiken jublar. Vi tittar in i Jonas Österberg Nilssons alldeles egna Fabergéägg. Det komplicerade skapandet av lögner och låtsasskap öppnar upp. Inuti rör sig människor i en mekanism som de inte förstår. Nu tog det stopp.