Recension: ”Världen av i går” på Moment Teater i Stockholm.


Teater

“The World of Yesterday” av Stefan Zweig.

Manus och regi: Andreas Boonstra. Musikkomp: Karolina Weber Ekdahl och Arvid Pettersson. Medverkande: Linda Källgren och Anders Berg.

Scen: Momentteatern, Gubbängen, Stockholm

Längd: 2 timmar och 30 minuter.

Hur man gör en pjäs av Stefan Zweigs stora memoarbok “The World of Yesterday” från 1942, som sträcker sig över femtio år, från utbildningens blomstring, fred och växande välstånd, via galenskapens triumf i världskriget, hyperinflationen, uppkomsten av huligan politik och Hitler, till världskrig igen och slutligen författarens bittra självmord i Brasiliens exil?
Det gör man inte. När Moments Andreas Boonstra får den nya upplagan av boken i sina händer förstår han att den kronologiska konstruktionen måste brytas upp, att det är delar, trasiga bitar från de stora händelserna som ska skildras. Och inte bara modellen, utan hela formen av prestanda.

I vilken första burk framstår som en rörig, detaljerad scenografi med tusen riktningar att rikta ögonen (och öronen) mot, med ett litet musikaliskt kapell, instruktioner, textprojektioner och inbrott i spelet av ljus- och teknikchefen, Linda Källgren och Anders Berg mirakulöst ta kommandot över kaoset. Och det med stor lekfullhet, även i form av ren komik. Har en metaplan, det närmast teatersporten, någonsin fungerat bättre?
De två är utsökta, rent ut sagt precisa, med ett fantastiskt manus bakom sig. Vi skrattar oss åt deras otaliga roller och typer, deras sarkastiska skildringar av den stora naiviteten inför undergången – som det österrikiska samhället i början av 1900-talet som firade antik visdom och när ungdomar som Zweig flydde till punken. scen för den tiden; Wienkaféerna där Strindberg, Nietzsche, Kierkegaard slukades och diskuterades vilt i timmar varje dag. Och unge Adolf Hitler, som porträtteras i form av en politiskt klok liten docka. Hela tiden, någonstans i bakhuvudet, hör vi vår tids besvärliga ekon.

0d34da80 2255 40cb 8a2f 52ef51bb173c

Foto: Carla Orrego Veliz

Det kan hufvudstadsbladet nu rimligtvis inte mana till slagsmål, men eftersom en del viktiga detaljer utspelar sig på själva scengolvet bör publiken se till att försöka få en plats i de främre bänkraderna i de onumrerade, lite för grunda läktarna.
När Europas, och Zweigs, svanesång utspelar sig i andra akten blir det naturligtvis en annan historia. Det rena allvaret, sorgen och omtänksamheten får större utrymme. Och kanske är vi för färgade av den vilda lekfullheten i pjäsens första del, men nu fungerar det inte riktigt lika bra. Vilket nästan känns orättvist att säga – det är fint, intelligent och välspelat – men det är som om själva lekfullheten, ironierna, de improvisationsinslagen, fungerade som ett bättre fordon för hur hård denna kanske världens sorgligaste historia, som verkar vara upprepar sig ännu en gång, sätter sig i oss. Ett mästerverk det är likadant, till och med förvandlat till en pjäs som alla borde se.

Lämna ett svar