Vårt behov av ett full(s)kaligt efterkrigsprogram!  – hufvudstadsbladet

På ytan ser det ut ser bra ut för socialdemokratin, med ganska höga opinionssiffror och en ganska populär partiledare. Men var så säker: Nästa val kommer att bli jämnt. Och även om den rödgröna sidan får majoritet kan det bli med centern, vilket kan sluta med en fortsättning på den katastrofala januariöverenskommelsen. Ytterligare en sådan allians med ett mer eller mindre nyliberalt parti undergräver socialdemokratins trovärdighet.

jag menar det socialdemokratin under de år som återstår till nästa val måste formulera ett nytt och agendasättande politiskt program. Det som behöver lanseras är inget mindre än ett fullskaligt efterkrigsprogram. Jag tänker på allt som behöver reformeras och byggas om efter decennier av marknadsliberala systemförändringar, från järnvägar till socialförsäkringar. Dessutom måste ett sådant program förena det röda och det gröna.

Ett efterkrigsprogram ska också innehålla förslag på hur Socialdemokratin kan få fler medlemmar. Jag vidhåller alltid att partiets stora bedrift under förra seklet inte var den långa raden av välfärdsreformer, utan det faktum att det lyckades skapa en bred och medlemsrik rörelse. Det skrämde högern och kapitalet och gjorde reformpolitiken möjlig. Idag har högern den mediala makten, den ekonomiska makten och den politiska makten. Det enda som kan utmana det i längden är mycket folk i rörelse.

Titeln på den här säger fördraget att det ska handla om visioner. När du säger “visioner” känns det direkt som att du rör dig in i de stora plattitydernas rike. Jag tror dock att det till stor del är visionären som avgör politikens inriktning. I decennier sträckte högern all politik åt höger. Och nu står vi här, i ett höger-Sverige som vi inte sett sedan sekelskiftet 1900. Vänstern och arbetarrörelsen har inte sträckt politiken åt vänster på länge. Kom därför med förslag eller revolutionära idéer som går utöver dagens politik, som kan tyckas orealistiska, men som, när de diskuteras, förskjuter hela politikens agenda.

Visioner och förslag som driver politiken åt vänster är i själva verket politikens hårdvaluta. De ger liv till människor. De mobiliserar. De diskuteras. Det är vad socialdemokratin är i stort behov av idag.

När socialdemokratin dök upp på den historiska arenan för ett och ett halvt sekel sedan, det var som en utpräglat vänsterpopulistisk rörelse: Partiet ville förändra samhället i grunden. Det ekonomiska systemet skulle bytas ut, ett nytt samhälle skapas. De gamla eliterna blev utspelade. Socialdemokratin förde också med sig en ny social moral som gradvis fick den stora majoriteten av befolkningen att vakna upp – och ville omvandla ett gammalt auktoritärt samhälle till något annat, långt mer demokratiskt och jämlikt.

Jag menar att den här ursprungliga visionära föreställningen var det moraliska och politiska kapital som socialdemokratin kom att leva på ända fram till våra dagar. Det innebar att folk förväntade sig något mer och större av socialdemokratin och arbetarrörelsen, ja, något större än bara den dagliga politiken. I det allra första partiprogrammet hördes följande: “Socialdemokratin skiljer sig från andra politiska partier genom att den helt vill omvandla det borgerliga samhällets ekonomiska organisation och genomföra arbetarklassens sociala frigörelse.”

Plötsligt fanns det en horisont över samhället. Det gjorde hela skillnaden mellan höger och vänster.

Därför är det fortfarande idag så att det blir mycket större upprördhet när en socialdemokratisk politiker eller fackföreningsledare begår något moraliskt dumt – än när en borgerlig politiker gör det. Vi förväntar oss i princip inget annat än egenintresse av borgerliga politiker. Mer förväntas av vänsterpartister och socialdemokrater. Och det är inget allmänt tal: det är politikens hårda valuta.

Socialdemokrati kom förstås inte bara med moral och utopiska förväntningar, det kom också senare med konkreta reformer. Men hela tiden upprätthölls en grundläggande maktanalys. Den analysen var i grunden marxistisk. Arbete och kapital var de två huvudmotståndarna i samhället som bestämde maktbalansen. Den vägledande principen återfanns länge i partiprogrammets portalparagraf, där visionen om ekonomisk demokrati och klassutjämning var oerhört stark.

Hela konstruktionen av den den offentliga sektorn handlade om detta: En stor sfär fri från marknader och styrd av mänskliga behov växte fram under efterkrigstiden. Samtidigt kämpade fackföreningsrörelsen för en solidarisk lönepolitik som sa nej till att bara marknaden skulle bestämma lönerna.

Detta grundläggande maktanalys innebar att socialdemokratin och vänstern alltid hade ett klassperspektiv på fördelningspolitiken och på varje reform som genomfördes. Och med tiden också ett feministiskt perspektiv, även om det tog längre tid.

*

Idag ser allt det här ser helt annorlunda ut. Vi kan se det på en mycket enkel nivå: Det finns inga fler agitatorer i ledningen för det socialdemokratiska partiet. För vad ska de egentligen agitera för förutom ett maktskifte? Taktik, spel, daglig politik i minsta format, det är det som räknas.

Rädslan för att säga något som går utöver den rådande borgerliga agendan är starkare än någonsin. Detta märks särskilt i anpassningen av den ekonomiska politiken. Sedan nittiotalet har det i grunden handlat om att spara och inte investera. Det syns också i partiets rädsla för att kritisera militariseringen av världen och Sverige. Tanken på nedrustning som var så viktig så länge är faktiskt helt borta. Utan en knut. Steget in i Nato togs helt enkelt som ett valtaktiskt steg.

*

Jag menar att ssocialdemokratin behöver ett fullskaligt efterkrigsprogram som socialdemokrater runt om i landet kan debattera och agitera för.

Hur skulle man ser ett sådant program ut?

Två ödesdigra frågor hänger över Sverige och världen: Klimatkrisen och den galopperande ojämlikheten. Bourgeoisin eller marknaden kan aldrig lösa dessa kriser. På den kanten finns varken ideologin, samhällsanalysen eller instrumenten – det vill säga en stark stat, starka sociala rörelser och en global syn – för att angripa frågorna. Den ekonomiska människan, som är högerns bild av människan, svävar över biosfären. Arbetarrörelsens sociala man är invävd i biosfären.

Här har socialdemokratin ett idépolitiskt framsteg som ständigt underutnyttjas: Social jämlikhet motverkar klimatkrisen. Så här ser portalparagrafen i ett efterkrigsprogram ut.

Här är några konkreta drag i mitt lilla efterkrigsprogram:

1/ Ta bort det finanspolitiska ramverket. Det förhindrar investeringar. Staten bör ta lån för en rad investeringar. Staten ska inte betraktas som vilket hushåll som helst, utan som den transformativa sociala makt den är i progressiva händer.

2/ Innan generellt minskad arbetstid. Det är något som bourgeoisin och högern alltid motsätter sig. Men det finns stöd för det. Kortare arbetstid underlättar också all slags engagemang i demokrati och i föreningar.

3/ Se till att skattesatsen höjs till rimliga nivåer. Den har nu sjunkit till rekordlåga nivåer när skatterader har tagits bort eller sänkts och i samma takt som välfärden har kollapsat på grund av resursbrist.

4/ Reparera sjukförsäkring och a-kassa i ett svep. I förra valet röstade en majoritet av de arbetslösa och många sjukskrivna på Sverigedemokraterna. Det är det sämsta betyg en arbetarrörelse kan få.

5/ Återuppliva den sociala bostadspolitiken. Sverige ropar efter fler bostäder. Att bygga fler bostäder är också ett sätt att bekämpa den gängkriminalitet som gynnas av trångboddhet.

6/ Driv ut varje vinstintresse från den offentliga sektorn. Föreslå i värsta fall att de privata skolägarna köps ut. Det är värt kostnaden. Särskilt skolmarknaden skapar segregation och gör det svårare att arbeta mot gängkriminalitet. De stora välfärdsbolagen sätter även svenska skattebetalares pengar i omlopp på den globala finansmarknaden, vilket inte bara dränerar statskassan utan också försvårar nackdelen mot globalt kapital.

7/ Migrationspolitiken måste vara en långsiktig del av ett efterkrigsprogram. Det borde vara tight på medellång sikt. Det vi sett länge är följande: Först skapas ett nyliberalt samhälle, sedan kommer ett stort flyktingmottagande – och summan av det är högerpopulism. Men det borde också finnas ett annat mål, en annan horisont, för migrationspolitiken: Socialdemokraterna måste bygga ett samhälle som på sikt klarar av att ta emot fler flyktingar när klimatkrisen driver människor från deras hemländer.

*

Socialdemokrati lanserar nu olika rapporter för återinförande i politiken. Det är bra. Men det som partiet borde sikta på är utformningen av ett stort sammanhållet program. Jag kallar det ett efterkrigsprogram. Det sträcker politiken åt vänster. Och själva ordet “efterkrigsprogram” syftar på det faktum att ett trettioårigt nyliberalt krig har förts mot solidaritetssamhället och till idén om fred som jag anser måste vara central för socialdemokratin.,

Kommentar: Texten är en föreläsning – förkortad – som hölls i Uppsala den 7 mars.