n’Jonas: kåseri om 70-talsvilllan – hufvudstadsbladet

Jag föddes år 1972. I arbetarstaden Rundvik hade jag tolv klasskamrater, och alla bodde i villor. En bekant från Kalix nickar samstämmigt när jag delar mina minnen – samma situation fanns även där.

Och i stort sett alla var 70-talsvillor.
Hur kunde det komma sig?
“Praktiskt taget alla har idag möjlighet att skaffa en egen villa!”, förkunnade Hultsfredshus i en huskatalog från 70-talet.
Det var inte helt sant, men de var inne på något.
Ekonomihistorikern Jan Jörnmark informerar över telefon att staten i princip halverade hyrorna på 1970-talet genom generösa subventioner. Dessutom kunde man dra av 100 procent. Nationalekonomen Bo Södersten skrev 1978 boken “Betalt för att bo”.
Sällan har en boktitel varit så träffande.

Dessutom åt årliga prisökningar på runt 10 procent snabbt upp lånet – som trots allt stod kvar på sitt ursprungliga värde.
Detta ledde till en boom inom bostäder under århundradet – med nära 440 000 nybyggen på 70-talet – ungefär dubbelt så många som andra årtionden.
De som fortfarande bor i villorna kan idag ha tillgångar värda upp till 10 miljoner kronor i storstaden och 500 000 kronor i Hällefors. Reflektera gärna en stund över de som inte hade möjlighet att köpa en villa: de som bodde i hyreslägenheter år 1973.

Men de som uppförde de stora 70-talsvillorna i mexikanskt tegel och furu fick förverkliga sina mest ambitiösa drömmar.
De tillhörde den sista generationen som minns det gamla Fattigsveriges isolering och trånga bostäder.
Nu tog de ett nästan otroligt steg – till rymliga hus med öppen spis i källaren. Bara några steg bort fanns en bastu med relaxavdelning och från ett bordtennisrum intill kunde en trappa leda upp till den uppvärmda garaget – där en Volvo 245 eller Saab 99 kanske stod parkerad.

På bottenvåningen signalerade ytterdörren i oljad teak soliditet med sina profilerade mönster. Det fanns vanligtvis två eller till och med tre altandörrar för att gå ut i den soliga trädgården på baksidan.
Men den ultimata lyxen fanns ändå mellan handfatet och badkaret i badrummet.
Där stod bidén och sken i senapsgult, äppelgrönt eller babyblått – en exklusiv porslinsmöbel vars härkomst knöt samman den svenska villan med 1700-talets franska överklass.
Bidén.

Bidén var dock lite för överdådig för många svenskar som var mer vana vid friluftsliv än fransk lyx. De skvätte vatten på fötterna på ett sanslöst sätt. Vissa betraktade den bara.
Den stora frågan som fortfarande står öppen är: vad avslöjar 70-talsvillorna om vårt samhälle idag?
Läs fler husserier, som n’Jonas om de gamla fasta telefonnumren där varje by hade sina egna startnummer.