Återupprepade felaktigheter om arbetstidsförkortning



a3943708 c10e 4847 84f4 8d4494c63e1b

Arbetstidsförkortning har dykt upp som en av de hetaste politiska frågorna. Allmän lagstadgad arbetstidsförkortning till mindre än 40 timmars arbetsvecka har genomförts i flera europeiska länder och diskuteras livligt i andra. Det är bra att samma debatt förs i Sverige, men den sprider en hel del faktafel och missuppfattningar, inte minst från Svenskt Näringsliv, som förtjänar att rättas till.

Innan man påpekar dessa fel är en kort historisk sammanfattning på sin plats. Sedan 1870-talet har alla industriländer trendmässigt minskat årsarbetstiden med cirka 0,5 procent per år: från cirka 3 000 timmar till dagens 1 500 timmar. Senast Sverige formellt förkortade arbetstiden var 1970, då riksdagen beslutade om ett successivt införande av 40-timmarsveckan, avslutad senast 1973. Arbetsmarknadens parter var aktiva i minskningen och förhandlingarna om övergångsreglerna. Om vi ​​hade följt den trenden sedan dess skulle vi ha 30 timmar som normal arbetstid idag.

Det vanligaste argumentet från motståndare till arbetstidsförkortning är att det skulle hämma tillväxten och att vi kollektivt skulle bli oerhört mycket fattigare. Det nämns ofta att en 35-timmarsvecka skulle minska Sveriges BNP med 500 miljarder, eller 8%. Denna siffra används konsekvent av bland annat Svenskt Näringsliv. Att Svenskt Näringsliv i princip motsätter sig arbetstidsförkortningar och gärna ropar “vargen kommer” är kanske inte konstigt, det är snarare en del av deras arbetsbeskrivning, men det är inte trovärdigt. Ingen tidigare arbetstidsförkortning har inneburit den ekonomiska undergång som högern och näringslivet har varnat för. Även Sveriges Kommuner och Regioner har uttalat sig om kostnaderna för en eventuell arbetstidsförkortning, senast i konflikten med Vårdförbundet. Problemet är bara att dessa beräkningar är gjorda på felaktiga antaganden, och inte baserade på verkligheten.

Så vad är det Vad stämmer inte? De uppskattningar som Svenskt Näringsliv gjort bygger på en statlig utredning från 2002 (SOU 2002:58), där Ekonomiska institutet försöker svara på frågan om hur tillväxten påverkas av en generell arbetstidsförkortning. Den här typen av beräkningar är mer eller mindre lösa gissningar och sällan baserade på empirisk data. Konjunkturinstitutet och Svenskt Näringsliv utgår i det här fallet från att en arbetstidsförkortning inte har någon inverkan på produktiviteten och ingen inverkan på arbetslösheten.

SKR förutsätter i sin tur att alla anställda, även deltidsanställda inom till exempel vården, minskar sina arbetade timmar lika mycket och att alla timmar ska ersättas direkt med nyanställningar. Det som är troligt i detta scenario är snarare att många som arbetar deltid idag kommer att behålla sina timmar men öka sin sysselsättningsgrad. Det tas inte heller någon hänsyn till schemaläggningstekniska vinster, något till exempel Kommunal påpekade (Andersson 2024).

Svenskt Näringsliv hänvisar till en enda artikel (Asai et al, 2024), och hävdar att annan forskning säger detsamma. De verkar dock inte ha läst artikeln. Författarna finner att produktiviteten hos de företag de studerar ökar markant, vilket också ligger i linje med annan forskning. Allt tyder på att arbetare som får arbetstidsförkortning mår bättre, är mer nöjda med sina jobb, är mindre benägna att sluta OCH är mer produktiva. Detta är skäl nog att överväga en arbetstidsförkortning, men är också kostnadsbesparande med till exempel minskad sjukfrånvaro.

Även om vinsterna är i och för sig stora och på lång sikt sannolikt överstiger kostnaderna, kan denna reform innebära ett behov av vissa inledande statliga investeringar. I det privata näringslivet finns stora möjligheter att rationalisera (investera) bort kostnadsökningen. I personalintensiva verksamheter i kommuner och regioner är det svårare. Där innebär förkortningen att det behövs mer resurser även om vissa produktivitetsvinster och kostnadsminskningar kan räknas. Vi anser dock att förbättrade arbetsvillkor i bristen på välfärd inte ska ses som en kostnad utan som en möjlighet att säkra kvaliteten genom att behålla befintlig personal, hålla den frisk och rekrytera ny.

Svenskt Näringsliv tar inte heller hänsyn till att en arbetstidsförkortning även kan ske under en övergångsperiod på flera år och därigenom dämpa effekterna av produktionsbortfall. Det är glasklart att Svenskt Näringslivs skräcksiffror är alldeles för höga och saknar grund i verkligheten.

En annan missuppfattning gäller att arbetstidsförkortning inte skulle kunna minska arbetslösheten genom ökad arbetsfördelning. Något som då också skulle innebära minskade offentliga utgifter för exempelvis a-kassan, och på sikt ökad tillväxt. Tanken på arbetsfördelning avvisas av Svenskt Näringsliv med en enda referens och hävdar att forskningen säger detsamma, men detta för att ge en missvisande bild av forskningsläget. Tvärtom visar forskningen blandade resultat, som nämnts av Asai et al, artikeln Svenskt Näringsliv påstår sig ha läst.

De blandade resultaten beror på att kortare arbetstid påverkar olika delar av ekonomin på olika sätt. I större studier som fokuserar på ekonomier som helhet finns det mycket som tyder på att arbetslösheten minskar när en arbetstidsförkortning genomförs. Vi presenterade tidigare ett sådant resultat i en debattartikel i Svenska Dagbladet, där vi jämförde 17 länder under 22 år med en empirisk modell. Sedan såg vi minskad arbetslöshet och ökad tillväxt när arbetstiden blev kortare.

Det är beklagligt att felaktigheter om kortare arbetstid upprepas gång på gång i debatten och att empiriskt motbevisade siffror fortfarande används. Om vi ​​förlitar oss på empirin har vi goda skäl att tro att en förkortad standardarbetstid leder till flera positiva effekter. Friskare, gladare och mer produktiva arbetare, sannolikt minskad arbetslöshet och därmed ökad tillväxt och högre skatteintäkter. På sikt får vi en positiv tillväxtspiral där alla kan tjäna på att jobba mindre.

Jack WahnbergDoktorand i stadsvetenskap vid Malmö högskola

Stig Tegleekonom som undersökte 35-timmarsveckan för Katalys

Paul Pawlowskinationalekonom

Sixten Engqvistutredare Katalys

Daniel Suhonenhuvud Catalys

Lämna ett svar