Lars Calmfors: Arbetsförmedlingen brukade vara till också för företagen – så är det inte längre



0ed776cc f086 4d8d 940f 741f7f9ce4a9

Arbetsförmedlingen har ifrågasatts de senaste åren. Häromdagen en socialdemokratisk arbetsgrupp ville till och med lägga ner den i sin nuvarande form. Kontrasten till 1960- och 1970-talen är stor. Föregångaren, Ams, var då en av de auktoriteter med högst prestige. Det sågs som själva inkarnationen av den svenska arbetsmarknadsmodellen.
LO:s solidariska lönepolitik med “lika lön för lika arbete” skulle slå ut lågproduktiva jobb. Ams skulle då genom stöd till mobilitet och omskolning kanalisera de undantagna till mer produktiva verksamheter. Målet var en tillväxtfrämjande strukturomvandling där det var lika viktigt att fylla vakanserna i expanderande företag som att hjälpa arbetslösa.
Tyngdpunkten för arbetsmarknadspolitiken har dock successivt flyttats mot att bekämpa arbetslöshet. Processen började under lågkonjunkturen på 1970- och 1980-talen och fortsatte under 1990-talets kris. Skiftet accentuerades när Ams blev Arbetsförmedlingen 2008 och fick då i uppdrag att återintegrera långtidssjukskrivna på arbetsmarknaden och ansvara för etableringen av flyktinginvandrare där.

Arbetsförmedlingens uppgift är mycket svårare nu än tidigare. Tre fjärdedelar av de inskrivna tillhör grupper med låg konkurrenskraft på arbetsmarknaden. Även om matchning och kompetensförsörjning är mål har kärnuppdraget blivit att förebygga långtidsarbetslöshet.

Privatiseringen av Arbetsförmedlingens matchningstjänster, som beslutades 2019, gjordes utan forskningsstöd.

I den mån det lyckas har arbetsgivarna lättare att rekrytera, men det är inte längre ett huvudmål utan kommer som en efterhand. Arbetsmarknadspolitiken har därmed blivit mindre tillväxtinriktad. Paradoxalt nog går det också utöver kampen mot arbetslösheten. Med för mycket fokus på det får myndigheten mindre resurser för arbetsgivarkontakter. Det är allvarligt eftersom goda enligt forskning är centrala för att få arbetslösa i arbete.
Om arbetsmarknadsprogrammen borde för att bli framgångsrika måste de vara evidensbaserade. Det har skett en stor förbättring här. Fram till 1990-talet gjordes få forskningsstudier. Ams hade inga forskarutbildade analytiker och verkade tro att forskning som inte hittade positiva effekter av programmen per definition var fel.
Idag genomför IFAU, Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering, kvalificerade studier av arbetsmarknadsåtgärder. Det sker även på Arbetsförmedlingen som nu har en analysavdelning med ett 20-tal forskarutbildade medarbetare. Studierna bygger ofta på experiment där arbetslösa slumpmässigt fördelas till olika aktiviteter, vilket möjliggör mer rättvisa utvärderingar.
Privatiseringen av Arbetsförmedlingen matchningstjänster som beslutades 2019 gjordes utan forskningsstöd eftersom privata entreprenörer är mer effektiva än statliga. Arbetslösa med betydande men inte alltför långt avstånd från arbetsmarknaden kanaliseras nu till dessa tjänster. Det finns fortfarande inga studier om effektiviteten av de privata matchmakingtjänsterna, men när de kommer bör de tillmätas stor vikt. I väntan på det har Arbetsförmedlingen fått i uppdrag att ge ett förstärkt stöd i egen regi till arbetslösa som behöver mer hjälp än vad de externa matchningstjänsterna ger. Det låter som ett klokt steg tillbaka från en ensidig satsning på privata leverantörer.
Arbetsförmedlingen har kritiserats för att inte tillräckligt kontrollera att arbetslösa söker lämpliga jobb och successivt utvidga det geografiska och yrkesmässiga sökområdet. Det behövs skärpta krav på att människor kan behöva flytta eller byta yrke om arbetsmarknadspolitiken också ska uppfylla syftet att tillgodose arbetsgivarnas rekryteringsbehov. Detta understryks av de stora företagsexpansionerna i Norrland.

De senaste åren har Arbetsförmedlingen har gått över till ett digitaliserat och ärendebaserat arbetssätt. Numera har man sällan fysiska möten med arbetssökande. Enskilda förmedlare har inte längre ansvar för vissa sökande. Information om dem ska istället vara allmänt tillgänglig via handlingsplaner.

Kanske kan Arbetsförmedlingen ses som en blandning mellan (lokal) bank och omsorg.

Det är svårt att bedöma det nya arbetssättet. Men det är lätt att se två paralleller: bank och sjukvård. Bankkunder har inte längre en personlig bankman på ett lokalkontor utan träffar ständigt nya ombud när de kontaktar banken. Det verkar fungera. Men det gör det knappast inom vården, där bristen på kontinuitet är ett stort problem.
Det kanske Arbetsförmedlingen kan ses som en blandning mellan (lokal) bank och omsorg. Frågan är om den rätta balansen har hittats. Arbetssökande nära arbetsmarknaden klarar sig bra med det nya arbetssättet. Men samtidigt visar forskningen att ett intensifierat medlingsarbete inklusive fler möten med samma medlare på lokala kontor med goda arbetsgivarkontakter är en effektiv metod för att öka övergången till arbete för dem med låg konkurrenskraft.
Arbetsförmedlingen kan göra mer för att öka sin effektivitet. Men regeringen kan också förbättra förutsättningarna. Uppdraget bör bli mer tillväxtorienterat. Som Finanspolitiska rådet föreslog bör verket ges större frihet att besluta om användningen av bidrag och få till en början ta på sig arbetsgivaransvar för subventionerade anställningar för att minska osäkerheten för privata arbetsgivare. Det kommer inte att vara möjligt att åstadkomma några mirakel, men det finns helt klart en förbättringspotential.

Lämna ett svar