Björn Wiman: Vansinnet i sjukvården hotar hela samhället


Ett av det senaste halvårets mest betydande journalistiska inlägg har gjorts av DN:s reporter Anna Gustafsson. Hon fortsätter målmedvetet att följa den allt mer barocka utvecklingen på den svenska sjukvårdens nyaste flaggskepp, Karolinska Universitetssjukhuset i Stockholm – en institution som gång på gång tycks ha kapat förtöjningarna till verkligheten.
Nyligen avslöjade Gustafsson hur en erfaren kirurg kallades till sjukhusledningen mitt under en pågående operation. Fortfarande i operationskläder fick han veta att han var avstängd. Anledningen var oklarheter kring ett avtal – som hans chefer godkände. En kollega fick genomföra operationen.

Karolinskas metoder, där det nyinrättade Riksåklagarkontoret i samarbete med HR-avdelningen jagar sjukvårdspersonalen med blåslampor, har utlöst en våg av protester bland läkare och sjuksköterskor. Referenser till Kafkas absurda litterära universum samt till den östtyska säkerhetspolisen Stasis arbetsmetoder är återkommande. Ekonomiregionrådet Aida Hadzialic (S) uttrycker att hon är oroad över personalens larm om tystnadskultur och brister i arbetsmiljön.

När jag skrev om Petterssons fall tidigare i år möttes jag av ett sällan skådat svar från DN:s läsare

Det mest uppmärksammade fallet handlar förstås om den erkänt enastående docenten och överläkaren Karin Pettersson, som för några månader sedan, utan förvarning, fick sparken från sjukhuset. Efter 25 år som anställd anklagades hon för “grov illojalitet”, fick lämna in sitt passkort och sluta för dagen. Precis som i fallet med den avstängda kirurgen startade utredningen mot henne efter ett anonymt tips, som ledde till att en advokatbyrå gick igenom 140 000 av Petterssons mejl. Sjukhuset har även polisanmält henne för trolöshet mot rektorn och nu pågår en förundersökning mot Karin Pettersson.
När jag skrev om Petterssons fall tidigare i år möttes jag av ett sällan skådat svar från DN:s läsare. Missförhållanden inom vården väcker uppenbarligen långt större engagemang än många av kulturkrigets pseudofrågor som ofta dominerar den offentliga debatten.

“Hälsovården kontrolleras nu av chefer utan kopplingar och kunskap om människor och sjukdomstillstånd”

– Det skulle sjukvården förstås få mycket pengar till vården, om du låter personalen sköta sitt arbete professionellt och gör det de är utbildade för!”, skriver till exempel 78-åriga Eva Finney, som har en livstidserfarenhet inom vården, bland annat som chefssköterska Hon tillägger att hon “minns när vårdpersonalen arbetade med patienterna och personalavdelningen hjälpte dem med service”.
Doktor Gunnar Akner, docent i geriatrik vid Karolinska Institutet, håller med: “Den pågående långvariga krisen inom vården är en artefakt, till stor del orsakad av flera decennier av olämplig politisk och administrativ styrning. Trots all retorik är situationen inom vården gradvis försämras.”
“Sjukvården styrs numera av chefer utan kopplingar och kunskap om människor och sjukdomstillstånd”, skriver den tidigare överläkaren Anders Lundin. En annan läkare med egen erfarenhet av tillstånden på Karolinska Universitetssjukhuset konstaterar: “Jag lämnade själv NKS för att allt handlade om administration, mätningar, möten och ingenting om patienterna eller kvaliteten på våra ingrepp. Ledningen bryr sig sällan eller aldrig om kvaliteten på mina tillvägagångssätt eller om mina patienter är nöjda med mitt arbete Å andra sidan, om jag gått alla energi- och miljökurser och tagit del av alla plattityder i kärnvärdena.

Karolinska – en stilren fasad.

Foto: Alexander Mahmoud

Vad blir konsekvensen av detta alltmer vansinniga system?
Först och främst en sjukvård som inte fungerar som den ska. Pappers- och dokumentationshysteri gör att läkare och sjuksköterskor är mer rädda för att göra fel än att göra rätt. Patienter vittnar om hur sjukvårdspersonal i en akut situation kan springa runt och leta efter “pärmen” istället för att genast påbörja adekvat behandling. I SvD, berättar en läkare att han ägnar sju timmar om dagen åt att klicka på datorn och en timmes möte med patienterna.

Men i längden är de dåliga förhållandena inom vården också en social fara. En fungerande hälso- och sjukvård handlar förstås i första hand om människors liv. Men i andra hand också om deras tillit, vilket i sin tur är en förutsättning för en fungerande demokrati. Först när alla medborgare vet att de har tillgång till god sjukvård vågar de lita på att samhället i praktiken står för tanken om alla människors lika värde. En fungerande sjukvård är grunden för ett fritt samhälle – förutsättningen för att det ska fortsätta fungera.
Läkaren och författaren Nils Uddenberg resonerar i slutet av sin stora medicinhistoria “Lidande och helande” att ju högre kvalitet sjukvården har i ett samhälle, desto viktigare blir det att också fördela den på ett rättvist och funktionellt sätt: “Fler och allvarligare sjukdomar kan behandlas med goda resultat och rättvisa blir extra viktigt när det verkligen finns något värdefullt att dela ut Idag kan ett samhälle som känner ansvar för alla sina medborgare inte undvika att låta sjukvården bli föremål för politiska beslut.

Sjukvården har blivit det kanske främsta – och sämsta – exemplet på ett arbetsliv där allt fler satsar på hur arbetet ska utföras, men allt färre får möjlighet att utföra arbetet.

I Sverige har den stora systemförändringen inom vården, ny offentlig ledning, som låter prislappen komma före patienten, har fått katastrofala konsekvenser. Tillsammans med mätbarhetsfixering och detaljreglering från överdimensionerade HR-avdelningar har vi idag en hälso- och sjukvård som trots stora resursavsättningar i många fall inte klarar av sina grundläggande basuppgifter.
Det riktigt tråkiga är att denna fråga borde vara helt okontroversiell politiskt. Sjukvården toppar nästan alltid listan över frågor som svenska väljare rankar som de viktigaste politiska områdena. Alla – både väljare och beslutsfattare – vill att det ska fungera. Det fungerar dock inte. Sjukvården har blivit det kanske främsta – och sämsta – exemplet på ett arbetsliv där allt fler ansluter sig hur arbetet måste göras, men allt färre ges möjlighet till det do arbetet.
“Varje gång jag läser om galenskapen tror jag att någon klok politiker också läser det och förstår att man måste ändra på det här dyra vansinnet! Men jag hör aldrig någon politiker från något parti prata om det! Hur kan det vara?” frågar sjuksköterskan Eva Finney.
Om framtidens historiker letar efter exempel på politisk självskada behöver de inte gräva längre tillbaka än till 2000-talet.
Läs fler spalter av Björn Wiman. Prenumerera även på nyhetsbrevet Kulturvecka med Björn Wiman som kommer i din brevlåda varje torsdag.

Lämna ett svar