Därför är det störigt med alla prequels



c9de32b4 a095 461c af18 249ecf3239b5

Gör en anmälan till störningsakuten!

Obekväm biofåtöljer, logiska luckor i en klassiker, eller ett onödigt fult mellanrum i världens bästa film – under sommaren delar våra skribenter med sig av sina största irritationsmoment.

Som obetydlig detalj i kulturens värld gör dig själv riktigt, oproportionerligt, arg? Skriv till störningsakuten och berätta! Du når oss på storningsjouren@dn.se. I slutet av sommaren samlar vi läsarnas huvudsakliga störpunkter.

Det är vanligt att störas av kulturbranschens franchising. Att allt som går på bio är baserat på ett redan existerande varumärke – vare sig det är Barbie eller den elfte (!) “Saw”-filmen eller en annan reboot av “Jönssonligan”. Men hur irriterande som uppföljare är, det finns något mycket värre: prequels. Det finns inget bra ord på svenska för prequel, men med tanke på hur envist dessa “nu ska vi berätta vad som hände innan!” filmer som förföljer oss under det senaste decenniet, skulle jag vilja föreslå termen “stalker”.
Uppmärksamma läsare minns kanske att jag har skrivit om prequel-plågan förut, men eftersom ingen verkade lyssna första gången och Hollywood fortsätter att pressa prequels ur en tub som möglig majonnäs, är det dags att ta upp ämnet igen.

Ta den nya “Furiosa”-filmen, till exempel. Där spelar Anya Taylor-Joy en yngre version av Furiosa vi träffade i “Mad Max. Fury road” 2015, då spelad av Charlize Theron. “Fury road” var en perfekt film, underbar, sandfylld och estetiskt perfekt efter- apokalyps Men jag är ointresserad, aktivt ointresserad, minus intresserad av att se två timmar och tjugoåtta minuter av Furiosas uppväxt.

Prequel-branschen är en matare som insisterar på att fortsätta pressa i mig mat trots att jag redan har nått en helt adekvat mättnadsnivå.

Vad står ens på spel? Vi vet redan att hon överlevde, så all eventuell plåga hon kan utsättas för är tillfällig. Jag kan inte föreställa mig hur det är möjligt att trumma upp ett intresse för exakt hur hon blev av med armen hon saknar i “Fury road”, tvärtom – det är ofta i tomrummet i en berättelse som det verkligt spännande inträffar . Prequelbranschens besatthet av att fylla ut varje liten lucka i en karaktärs eller världsbyggandes förflutna är osmaklig. Prequel-branschen är en utfodra som insisterar på att fortsätta trycka i mig mat trots att jag redan nått en helt lagom mättnadsnivå.
Har du alltid undrat vem var Lejonkungens pappa egentligen och hur var hans liv? Nej, det har du inte, men nu vet du i alla fall, för snart “Mufasa. Lejonkungen”. Ligger sömnlös på nätterna i ångest över att ännu inte ha fått en detaljerad redogörelse för hur Elle i filmen “Legally blonde” ( 2001) tillbringade tonåren. Nej, det skulle vara vansinnigt, men TV-serien “Elle” kommer fortfarande att upplysa dig. dina hattar, nu kommer de att porträtteras i filmen “Transformers one”.
Alla typer av uppföljare är fantasilösa, men ingen är så meningslös som prequels. Vi vet redan hur det slutar, åtminstone på sikt. Väck mig igen när någon pratar om hur det gick för Frodo och Gandalf i hundra år efter att de förstörde den härskande ringen. Det skulle också nog bli en usel historia, men i alla fall inte tråkig.

Veckans störning

Störningsögonblick: Prequels – filmer som berättar prequel-historien.

Vems fel är det: Filmbranschens. Men biobesökare borde också kliva upp och sluta köpa biljetter till dessa dystra historier där absolut ingenting står på spel.

Föreslagen lösning: Att vi slutar titta tillbaka och börjar berätta nya historier – eller åtminstone sådana som berättar vad som hände eftersominte sedan.

Lämna ett svar