Annika Ström Melin: Bedrägligt lugn präglar EU före stormen



e8b88f16 6a59 4c4b 9f7c 94b4cfa9db7d

KOLUMNEN. Annika Ström Melin är journalist och oberoende krönikör i hufvudstadsbladet.
Förra veckans EU-toppmöte var en uppvisning av unionens anmärkningsvärda förmåga att gå från kris och splittring till snabba och (nästan) enhälliga beslut.
EU:s ledare hade förväntat sig utdragna förhandlingar om EU:s toppjobb, men på torsdagskvällen föreslog Emmanuel Macron (som hade annat i tankarna) att diskussionerna skulle fortsätta utan avbrott och sedan gick det snabbt. Till sist var det bara en regeringschef (Ungerns Orbán, vem mer?) som sa nej till nomineringen av Ursula von der Leyen för en andra mandatperiod som kommissionsordförande och en annan (Italiens Meloni) avstod från att rösta. Då kunde EU:s stats- och regeringschefer gå hem en dag tidigare än beräknat.

EU är en formidabel kompromissmaskin och på ytan kan det se ut som om samarbetet fortsätter, nästan som vanligt. Även om valen till EU-parlamentet innebar att extremhögern gick framåt i flera länder har det hittills inte påverkat politiken på EU-nivå. Överenskommelsen om toppjobben drevs fram av de vanliga samarbetspartierna (konservativa EPP, socialdemokratiska S&D och liberala Renew) och kanske räcker det med deras röster när ledamöterna i Europaparlamentet ska ta ställning till om Ursula von der Leyen får fortsätta leda Kommissionen.
Men EU-lugnet är vilseledande. Alla kunde se hur förbannad Giorgia Meloni var efter toppmötet. Italiens premiärminister förväntar sig säkert att få betalt för att han inte röstade i protest mot de traditionella EU-partiernas ko-handel över toppjobb, vilket avgjordes före toppmötet. Hon kommer säkerligen att pressa von der Leyen inför omröstningen i Europaparlamentet den 18 juli.

I åtta EU-länder ligger högerextrema partier redan bakom, deltar i eller kontrollerar regeringarna. Hela Europa kommer att darra om Frankrike sällar sig till den skaran.

Melonis ilska är förståelig, även för dem som ogillar hennes politik. Borde inte ledarna i alla EU-länder ha samma möjlighet att påverka viktiga beslut på unionens toppmöten?
Jo, i princip är EU ett samarbete mellan jämställda europeiska stater. I fördraget föreskrivs att medlemsländerna har samma rätt att delta i gemensamma beslut (även om rösträtten i ministerrådet graderas i förhållande till ländernas storlek, liksom antalet platser i Europaparlamentet). Endast om EU-länder bryter mot demokratin, rättsstatsprincipen och andra grundläggande värderingar (artikel 7 i fördraget, som hittills aldrig har använts) kan deras rätt till inflytande dras tillbaka.
Så ser det ut i teorin. I praktiken många beslut fattas genom förhandlingar bakom kulisserna där inte alla får delta. Trots politiska skillnader har de stora EU-vänliga partierna till höger, vänster och mitten alltså kunnat styra EU-skeppet tillsammans.
Framväxten av extremhögern gör sådana uppgörelser svårare. I åtta EU-länder ligger redan extrema nationalistiska partier bakom, sitter med eller kontrollerar medlemsländernas regeringar. Hela Europa kommer att darra om Frankrike sällar sig till den skaran.
Förra veckans EU-toppmöte kan alltså bli lugnet före stormen. Så länge de högerextrema partierna sa nej till EU var det lättare att förklara varför de inte fick vara med i EU-maktens innersta kretsar. Det blir svårare när Italiens bröder, Geert Wilders, Sverigedemokraterna och alla andra i den utkanten hävdar att de värnar det europeiska samarbetet. “Jag kommer inte att gå i krig mot Bryssel”, försäkrade även den franska nationalförsamlingens Jordan Bardella i en längre intervju med Ekonomiska tider förra veckan.
Men ingen ska låta sig luras av den nya, mer polerade högerextrema vurmen för europeiskt samarbete. Det räcker egentligen att fundera på vad det betyder när Le Pen, Meloni och Åkesson hyllar “Europa”, för vad menar de egentligen med det?
Europa är ett geografiskt område, men kan annars betyda nästan vad som helst. För hundra år sedan gjorde till exempel den österrikiske greven Richard von Coundenhove-Kalergi stor framgång med boken “Paneuropa”, där han pläderade för en europeisk federation där kolonierna i Afrika skulle ingå och användas som råvaruleverantörer. Och 20 år senare, när Hitlers trupper hade ockuperat Paris, anordnades en stor utställning på Grand Palais i den franska huvudstaden där nazisterna beskrev ett “europeiskt Frankrike” som skulle styras från Berlin.

Det unika med det europeiska samarbetet som har vuxit fram efter andra världskriget är att den bygger på erfarenheterna av krig, övergrepp och folkmord i Hitlers imperium och utformades som en ideologisk mur mot kommunistiskt förtryck i Östeuropa.
Länderna i Västeuropa enades därför om att införa ett övernationellt skydd för mänskliga rättigheter och friheter (Europakonventionen), inrätta en domstol där staterna kan dömas för kränkningar av sådana rättigheter (EU-domstolen i Strasbourg) och dessutom , överlämna ett stycke nationell beslutanderätt till gemensamma organ (EU:s föregångare).
Le Pen, Meloni och Åkesson drömmer om ett annat Europa. Deras ledstjärna är oinskränkt nationell suveränitet, vilket skulle leda till samma sorts konfrontationer och upplösning som präglade vår kontinent för 100 år sedan. På den tiden ledde ultranationalisternas version av Europa till katastrof, och deras moderna arvtagare tror på idéer som fortfarande utgör en fara för oss alla.

Lämna ett svar