Upptäck Pyrenéer­na med gula tåget och till fots


Le Train Jaune, det gula tåget, börjar äntligen rulla och entusiasmen är påtaglig. En spansk familj studsar entusiastiskt upp och ner i utevagnen, själva växlar vi mellan att sitta inne och gå ut på vagnens öppna sidor för bästa utsikt. Loket drar oss uppåt i lugn takt och första delen av resan bjuder på hisnande djupa raviner. Vi rullar över hängbroar, genom fantastiska kurvor och smala tunnlar. Ett lätt regn föll när vi gick iland vid byn Villefranche-de-Conflent, nu hänger fuktiga dimmränder längs sluttningarna och runt oss exploderar grönskan. Även om detta är mindre än en timmes tågresa från Perpignan och den torra Medelhavskusten, ger bergskedjan i Pyrenéerna regn och fukt även under den varmaste sommaren.

Resor Pyreneerna WEBB 1714989515154

Sedan ljusnar det, kvällssolen skiner sitt gyllene ljus genom molnen och vi öppnar fönstren för att släppa in fjällluften, frisk och kryddig. Nu är vi uppe på den enorma bergkantade Cerdagne-slätten mellan Frankrike och Spanien. Slätten ligger mellan 1 000 och 1 500 meter över havet, landskapet är frodigt pastoralt med betande kor på gröna fält och blommande ängar. Fårflockar rör sig fritt i det gröna, ett rådjur studsar upp över en kulle och när vi närmar oss tidig kväll är bergens högsta toppar blå i bakgrunden. Efter en tre timmar lång tågresa är vi de sista kvar på tåget vid ändstationen Latour-de-Carol. Här är vi inbokade för natten på familjeägda och rustika L’Auberge Catalane. Som det är så är köket öppet ytterligare en halvtimme när vi kommer och nu är vi hungriga. Maten är rejäl – hemlagad lammgryta – och komfortnivån är hög. Efterrätten crème catalana, en sorts vaniljkräm med citrussmak, är väldigt god. Det passar också extra bra, vi befinner oss i den franska delen av Katalonien. Ägaren berättar att de har många gäster under sommaren men fler på vintern. Sedan är det snö och det är skidor som gäller, både längdskidåkning och utförsåkning.

Frukosten morgonen efter är lika god och rejäl, med husets sylt och yoghurt. I slutet av frukosten serveras apelsinkaka bakad samma morgon. Och det är bra att vi äter ordentligt, vi ska ut och promenera.

Det frodiga landskapet på Cerdagne-slätten mellan Frankrike och Spanien.

Foto: Anna W Thorbjörnsson, Marko T Wramén

Hela Cerdagne-slätten är genomkorsas av stigar, men ett av de vackraste områdena ligger nära byn Llo i naturreservatet Vallée d’Eyne. Hit tar du dig med buss, cykel eller till fots, men det enklaste sättet är att åka bil. Du kan också ta en taxi, vilket inte är speciellt dyrt. Vi går av vid kanten av byn Llo och börjar gå uppför. Längs ena sidan av stigen brusar bergsfloden El Segre, fylld på av gårdagens regn och av bergstopparnas sista smältvatten. Fåglarna kvittrar hörs från träden. På andra sidan sträcker sig skira klippväggar brant uppåt.
En skylt med en tecknad bild varnar för pyreneiska hundar som vaktar får i närheten. Hunden är sött ritad och ser klappbar ut, men vår naturguide Tristan berättar att den är helt missvisande. Stora Pyrenéernas valpar växer upp utomhus med flocken och tränas tidigt för att vara lojala vakthundar. Som vuxna är de både självständiga och imponerande stora, hanarna kan väga upp till 80 kilo och de har en väldigt tjock päls som tål alla väderförhållanden. Vi hör ett lätt skäll i fjärran men ser varken får eller hund. Sedan kommer vi runt en hårnålskurva och där finns en hel flock vita och ulliga djur inhägnad på en stor äng. En av de vita ullarna lämnar gruppen och det är vakthunden som kommer springande. På avstånd är det precis som skyltbilden mysigt med sin långa vita päls, men skenet bedrar. Hunden är enorm och den berömda vaktinstinkten slår till när vi kommer fram och skället ökar i volym. Hjärtat hoppar lite i bröstet och vi byter sida på stigen för att inte komma för nära staketet.

Les Bains de Dorres består av flera grovt uthuggna stenpooler och kar med rinnande vatten.

Foto: Anna W Thorbjörnsson, Marko T Wramén

Nu är det knappt en halvtimme till destinationen, utsiktsplatsen vid Ermita de Sant Feliu kyrkoruin. Dagen är fortfarande solig med lätta moln, men bakom oss mullrar åskan i fjärran, regn kommer, så vi ökar takten. Resterna av en husgavel dyker upp i vårt synfält, den sista sträckan är brant, stenig och lite halt, men väl uppe är utsikten magnifik. Vi blickar ut över hela slätten, över Spanien, Frankrike och det lilla landet Andorra som ligger inklämt mellan sina stora grannar. Det känns som att himlen aldrig tar slut och den bjuder på ett skådespel av alla slags väder, från strålande sol till regnmoln, dimma, åska och snötäckta berg. Den är magnifik. Vi står en stund och tar in storheten, men när dropparna faller tungt i ansiktet skyndar vi oss ner och under tak.
Östra Pyrenéerna är även känd för sina varma källor och badmöjligheter. En av de mer kända är Les Bains de Dorres, nära byn med samma namn, och användes redan under romartiden. Vi kommer hit lite stela och nedkylda efter vandringen. Badanläggningen ligger på en svagt sluttande bergssida med fin utsikt och består av flera grovhuggna klippbassänger och baljor med strömmande vatten. Den finaste och mest attraktiva är den som är byggd i flera nivåer med ett litet vattenfall. Alla är gjorda för vila och avkoppling och djupet är ungefär detsamma som ett badkar. Vi lägger oss i badet efter den vanliga tvätten. Värmen gör sitt jobb, kroppen mjuknar och blir avslappnad. Utsikten från badet är hisnande, men trots detta blundar vi fortfarande efter en ganska kort stund.

Kaféer, restauranger och butiker finns på de nedre våningarna i de gamla husen i byn Villefranche-de-Conflent.

Foto: Anna W Thorbjörnsson, Marko T Wramén

På tal om historia, det är inte bara baden som påminner om svunna tider. Cerdagneslätten har på grund av sitt geografiska läge varit en strategisk passage både militärt och som handelsväg och har ofta bytt ägare mellan olika kungadömen och furstendömen. Under 1600-talet var området en del av det franska kungariket som gränsområde mellan Frankrike och Spanien. Slätten blev en del av det franska försvarssystemet och den franske kungen Ludvig XIV:s berömde ingenjörsofficer Sébastien Le Prestre de Vauban byggde fästningarna Mont-Louis och Fort Libéria här i Pyrenéerna i slutet av 1600-talet.
Vi besöker Fort Libéria vid byn Villefranche-de-Conflent som ligger i en smal dalgång mellan två berg där floderna Têt och Cady flyter samman. Byn, som grundades på 1000-talet, är skyddad av sin stadsmur och de naturliga vallgravarna som bildas av floderna. Vi går in genom huvudporten i vad som känns mer som en tunnel än en port. De gamla husen i byn ligger tätt och är välskötta och bebodda, torgen är små och smala kullerstensgator slingrar sig mellan allt. Numera rymmer de nedre våningarna kaféer, restauranger och butiker med lokala delikatesser.

Ville-franche-de-Conflent ligger vid sammanflödet av floderna Têt och Cady.

Foto: Anna W Thorbjörnsson, Marko T Wramén

Ovanför Villefranche-de-Conflent tornar Fort Libéria en bra bit upp på berget. Hit kan du ta dig till fots, men du kan också åka med en av turistbilarna som kör skytteltrafik från byn och tågstationen. Vi går till fots och kan verkligen njuta av utsikten men vi är väldigt svettiga när vi kommer upp. Fort Libéria är ett museum och det går att besöka nästan hela den välbevarade byggnaden. En slinga med texter på flera språk tar oss till slottsgården, det gamla fängelset, köket, köksträdgården, vakttunnlarna i ytterväggen och det egna kapellet. Utsikten är bokstavligen mil bort, den skarpögda kan ana snötäckta toppar långt i fjärran.

Fort Libéria tornar upp sig ovanför byn Villefranche-de-Conflent.

Foto: Anna W Thorbjörnsson, Marko T Wramén

Under rundturen får vi får reda på att det finns en trapptunnel hela vägen ner till byn och vi bestämmer oss för att ta den vägen tillbaka. Utanför entrén finns varningsskyltar om att de med klaustrofobi inte ska gå ner för de 734 trappstegen och inte heller de med hjärtproblem eller andra fysiska besvär. Hur svårt kan det vara? tänker vi och tittar ner i tunneln. Den är väl upplyst och har ett rejält räcke på ena sidan och en bit ner ser man en öppning från sidan. Men det är brant och det är långt. Faktum är att den är så lång att man inte kan se slutet. Så vi börjar gå, och helt själva. Ett par hundra trappsteg ner, bara tunneln syns både framför och bakom oss, vi är helt omringade. Det är lite nervkittlande men också spännande. Välbehövliga naturliga ljusöppningar dyker upp längs vägen och avslöjar ett skyfall utanför. Vi går på torrskor och äntligen är vi nere vid byn. Det är åtminstone vad vi tycker. Det visar sig att vi bara kom till terrassen som ligger halvvägs ner till byn. Där kan vi åtminstone blåsa av. Nuförtiden går de flesta bara ner för trappan men de är tänkta att användas åt båda håll.
En enorm vattenpöl blockerar ingången till byn där trappan slutar. Den är för bred för att hoppa över och det finns inga andra sätt att ta sig runt för att komma in i eller korsa vallgraven. Att gå upp för trappan igen är uteslutet. Trots ett långt hopp över pölen blir skorna blöta, men vi når bron som leder till byn. Här väntar en mycket efterlängtad och välbehövlig lunch.
Här hittar du våra reserapporter.

Lämna ett svar