Tennis är en populär sport att skildra i film och litteratur


Det fanns en hemlig värld när jag växte upp. Tennishallen var inrymd i en körsbärsröd träbyggnad i centrala Östersund. Ingen jag kände spelade tennis, förutom pappa. De lysande gula bollarna, trodde jag första gången jag följde med honom dit, såg ut som glittrande små skatter utspridda på ett hav av grönt. När jag var åtta år gammal började jag spela själv. Snart blev jag uppslukad. Snart åkte jag och pappa över hela landet – Borlänge, Bollnäs, Båstad – på olika turneringar. Snart var Pete Sampras större än både Läderlappen och David Letterman. Snart var tennishallen inte längre en stängd plats. Det var min.

Pete Sampras under Wimbledon 1990.

Foto: Andy Hooper/Daily Mail/REX

Vad var det som gjorde mig fast? I efterhand misstänker jag att det fanns en koppling till sportens yttre kvaliteter. De vaxartade pikétröjorna, det rytmiska rörelsemönstret, den skarpa gummiartade doften av tennisbollarna. Och så det gåtfulla språket: 40–15, topspin, tyst tack. Det var något sublimt med att domarna på tv sa “kärlek” istället för noll (femton kärlek) och om min tränares sätt att prata i eleganta bilder (som att föreställa mig att jag “rever ett lakan” när vi vässade min backhandskiva). Dessutom älskade jag att vara ensam där ute på banan. “Bara boxare kan förstå tennisspelares ensamhet”, skriver André Agassi i sin hyllade självbiografi “Open”:

André Agassi under Wimbledon 1991.

Foto: Ted Blackbrow/Daily Mail/REX

Visst då de har fortfarande sina vänner, läkare och tränare som väntar i hörnet av ringen. Även boxarens motståndare erbjuder ett slags kamratskap, någon att luta sig mot och grymta mot. I tennis står man ansikte mot ansikte med fienden, utbytet försvinner där, man rör eller pratar aldrig med honom, eller med någon annan heller.

För mig var ensamhet aldrig en börda. Nej, på tennisbanan var jag ledig. Det var som om jag hade hittat en solbelyst glänta, som plötsligt öppnade sig i en tät skog.
Pete Sampras var den spelare jag ville vara. Åh, han rörde sig så lätt. Som en dansare på operan. Som om han inte behövde anstränga sig alls. När jag såg honom på tv från Wimbledon, när han drog sin projektil för att serve, störtade mot nätet, sjönk mjukt och grävde upp returen – perfekt placerad utom räckhåll för motståndaren – ändrade livet färg. Allt var plötsligt möjligt. Hela min uppväxt handlade om att lyckas med något sådant här. Få det att se lika enkelt ut. Joan Didion skrev att man aldrig kan lämna sin gamla hemstad, att gator och byggnader för alltid förblir en del av den inre geografin. Jag lämnade Östersund för länge sedan, men tennishallen kommer alltid att ha en självklar plats.

Rafael Nadal är ett av de hetaste namnen inom tennis just nu.

Foto: Dita Alangkara

Sommaren är en gyllene tid för tennisentusiaster. Nästa vecka startar Wimbledon, världens äldsta och mest prestigefyllda turnering. I mitten av juli spelas den svenska ATP-tävlingen Nordea Open i Båstad (i år med ett par av de hetaste namnen inom herrtennis: Rafael Nadal och världsettan Jannik Sinner), och under sommarens sista set USA Öppet avgörs. Stora sportevenemang förknippas sällan med litteratur, men Wimbledon har en speciell litterär ljusstyrka. Vid ingången till Wimbledons center court finns en inskription ovanför dubbeldörrarna som leder ut på gräset. Replikerna är hämtade från Rudyard Kiplings “If”, som handlar om stoiskt mästerskap.
“Om du kan träffa Triumph and Disaster
Och behandla dessa två bedragare likadant”
2010 fick Wimbledon sin första officiella poet. Den brittiske författaren Matt Harveys uppdrag var att underhålla publiken med en dikt varje dag. Wimbledon har naturligtvis också sin egen litterära oas: världens största tennisbibliotek, med över 7 000 titlar.

Tennis är en ovanlig sport eftersom den är så estetiskt tilltalande. Kanske har det bidragit till att så många författare och filmare har använt idrotten som fondvägg. Att skildra kampen mellan moral, klass, makt och sex. Just nu är fiktionen full av forehands.

95deea9f fbf9 4166 aae4 9d03d2097758

Foto: Metro Goldwyn Mayer Pictures

“Du är inte en tennisspelare, för du vet inte vad tennis är.” Zendaya levererar repliken i en av årets mest omtalade filmer “Challengers”. Hon spelar talangen Tashi, som träffar den ohämmade och kedjerökande tennisrackaren Patrick. Han undrar: “Vad är det då?” Tashi tittar kallt på honom: “Det är ett förhållande.” “Utmanare” är inget romantiskt drama som råkar utspela sig i tennisens värld, skrev Kerstin Gezelius i DN-recensionen av filmen: “tennis genomsyrar allt”.

Will Smith vann Oscar för sin roll som Richard Williams, den stränge pappan som tränade tennisstjärnorna Venus och Serena Williams, i filmen spelad av Saniyya Sidney och Demi Singleton.

Foto: Alamy Stock Photo

På senare år det har funnits ett antal andra hajpade tennisfilmer, som “King Richard” (som gav Will Smith en Oscar för bästa skådespelare), “Borg vs. McEnroe” (som fokuserade på Wimbledon-finalen 1980) och “Battle of the Sexes” ” (som porträtterade mästaren och aktivisten Billie Jean King). I Woody Allens “Match point” från 2006, en modern klassiker i genren, står svart begär i fokus. Det finns en filosofisk flirt i titeln. Tur och otur styr våra liv, verkar Woody Allen säga. Han illustrerar det inledningsvis med en tennisduell som fryser i samma ögonblick som bollen träffar nätkanten, samtidigt som vi hör en voice over som förklarar att en stor del av livet avgörs av en slump:
Bollen kan antingen stanna på din sida av banan eller falla omkull.

Författarna PO Enquist och Lars Gustafsson på Visby tennisstadion den 8 juli 1977.

Foto: Anders Sjöstrand

Välspänd tennislitteratur är ungefär lika sällsynt som svenska grand slam-titlar nuförtiden – Lars Gustafssons “Tennisspelarna” (1977) och Lionel Shrivers “Dubbelfel” (2009) är två lysande undantag – men i år har det blivit två tennisromaner som har fått mycket beröm. Den amerikanske författaren Teddy Waynes “The Winner”, utspelar sig på Cutters Neck, en gated community för överklassen på den amerikanska östkusten. Här finns tunga anspråk på makt, gamla pengar, omåttlig stil. Bokens huvudperson, arbetarkillen Conor, har aldrig varit i närheten av ett sådant paradis. Men han kan spela tennis. Och i utbyte mot att ge tennislektioner till samhället får han bo på ett pensionat nära tennisbanorna. När han får en ny kund, Catherine, som vill dubbla sitt arvode, inser Conor snart att allt har ett pris. I romanen, som New York Times jämförde med “The Test of Manhood”, är tennis förstås en metafor för klass.

Lars Gustafsson, författare till romanen

Foto: Anders Sjöstrand

“Carrie Soto”, som släpptes på svenska i våras, handlar om en pensionerad tennisstjärna som bestämmer sig för att göra comeback. Det spelas mycket tennis i romanen, men författaren Taylor Jenkins Reid använder också sporten för att utforska frågor om rasism och sexism. Under läsningen undrar jag om tennis har använts så flitigt i skönlitteratur eftersom sporten spelar så bra som en bred liknelse, för den som vill skildra både sprickorna och ljuset. “Du slutar!”, skriker Carries träningspartner Bowe åt henne under ett gräl.

‘Du gjorde ont i knät, du förlorade några matcher och sedan gav du upp. Det är vad du gjorde. Jag hängde med. Jag vågade försöka. Jag vågade förlora. Du, du bara flyr. Men vet du vad, Carrie? Folk som faktiskt vågar kasta sig helhjärtat in i spelet, de förlorar ibland. Sånt är livet. Jag vågar prova. Du är bara bra på tennis.

David Foster Wallace har skrivit en uppsats om Roger Federers rörelsemönster på tennisbanan.

Foto: Javier Garcia/Shutterstock

Få har beskrivit tennis så uttrycksfullt som David Foster Wallace. Hans mest kända tennisuppsats, som finns i samlingen “Texter” (2013), handlar om Roger Federer. Foster Wallace reste till Wimbledon – “spelets Mecka, tennisens katedral” – på uppdrag av New York Times 2006, fick en intervju med schweizarna men använde den bara i en fotnot. Istället försökte han skildra tennis som det känns att uppleva sporten på plats. Texten penetrerar bröstkorgen och delar revbenen, slag för slag, ord för ord, tills den når ända in i hjärtat. Wallace skriver om Federers rörelsemönster, hans sätt att hitta unika vinklar och läsa av motståndaren. Men han skriver också om Federers förmåga att kullkasta naturlagarna:
För honom hänger den annalkande bollen en halv sekund längre i luften än den egentligen borde.

I ett rörande ögonblick spricker den berömda Federer-fasaden. Kanske är det smärtan att lämna en hemlig värld

Jag tänker på David Foster Wallaces text när jag ser den nya dokumentären “Twelve final days” som skildrar Roger Federers pensionering från sporten. För två år sedan meddelade Federer att han efter 24 år, 103 titlar och 20 grand slam-vinster skulle lägga racketen på hyllan. Det är ett tårfyllt adjö.
Men i hans ansikte, när han läser avskedsbrevet, känner man också något djupare än sorg.
I ett rörande ögonblick spricker den berömda Federer-fasaden. Kanske är det smärtan att lämna en hemlig värld.

En värld som en gång bara var hans.
Fyra aktuella skildringar av tennis i kultur
1. “Challengers” (SF Anytime), Luca Guadagnino.
Tashi (Zendaya), ett före detta tennisproffs som skadar sitt knä och övergår till att träna, är gift med Art (Mike Faist), en mästare som har motvind. Hennes mans återhämtningsstrategi tar en överraskande vändning när han ställs mot sin bästa vän Patrick (Josh O’Connor), som också är Tashis ex-pojkvän.
2. “Carrie Soto is back” (Publicerad på svenska i april på Bookmark förlag), Taylor Jenkins Reid.
Efter pensioneringen inser den pensionerade tennisstjärnan Carrie Soto plötsligt att allt är borta när hon tar det ödesdigra beslutet att återvända till tennisen.
3. “Federer: Twelve final days” (premiär 14 juni på Amazon Prime-video), Asif Kapadia.
Dokumentär som skildrar de senaste tolv känslomässiga dagarna av den schweiziska tennisikonen Rogers Federers karriär.
4. “Äpplen faller aldrig” (svensk premiär i vår på Skyshowtime), Melanie Marnich.
Baserad på en roman av Lian Moriarty, kretsar miniserien kring ex-tenniscoacherna Stan (Sam Neill) och Joy (Annette Bening) som har sålt sin framgångsrika tennisskola och är redo att börja vad som ska vara de gyllene åren i deras liv .

Wimbledon (1–14 juli 2024)

Världens mest prestigefyllda och äldsta tennisturnering, som sedan 1877 har spelats utomhus, på gräs, på All-England Club i London. Till skillnad från de andra tre grand slam-turneringarna får spelarna på Wimbledon endast bära vita kläder.

Lämna ett svar