Carl Johan von Seth: Är Sverige redo för nästa Kinachock?


Bostadspriserna i Kina fortsätter att falla och EU kommer snart att höja tullarna på elbilar.
Tja, det finns ett samband mellan de två sakerna. De hänger ihop eftersom de påverkar tillväxtmodellen i världens folkrikaste land. Kinas ekonomi håller på att spricka. Något nytt händer.
Konsekvenserna kommer att märkas även i Sverige, kanske mer än vad de gjort tidigare.
Men först en kort rekapitulering.
Kinas ekonomiska utveckling under de senaste 30 åren har bestått i att först exportera sig ur fattigdomen, sedan investera sig i en position som världens näst största ekonomi.
Den första fasen är bekant. Det var när kinesiska företag lärde sig att tillverka leksaker, skor, elektronik och andra konsumtionsvaror som fyllde alla världens stormarknader. Resultatet var den största mobiliseringen av industriellt arbete som mänskligheten någonsin har sett.
I delar av resten av världen blev konsekvensen vad den amerikanske ekonomen David Autor har kallat China Shock. Ungefär en miljon industrijobb eliminerades i USA, särskilt i djupa södern.

Men med finanskrisen 2008 sinade raketbränslet i Kinas exportmodell. Världsmarknaden var mättad. Kina laddade om och började använda stora inhemska investeringar som ett sätt att nå tillväxtmål.

kinesisk konstruktion.  Arkivbild.

Foto: Costfoto/NurPhoto/Shutterstock

Under de senaste 15 åren har Kina varit världens byggarbetsplats lika mycket som det har varit världens fabriksgolv. Kina har investerat nästan lika mycket som EU och USA tillsammans.
Resultaten är den största byggboom som någonsin sett mänskligheten, med många miljoner moderna lägenheter och tusentals miles av höghastighetståg.
Men nu är det också marknaden mättad. På sin topp stod Kinas fastighetssektor för nästan en tredjedel av landets ekonomi. Så kan man inte ha det i längden, speciellt inte i ett land med en krympande befolkning.
Det går inte att bygga hur många höghus och järnvägar som helst. Till och med kommunistpartiet har insett det.

Fastighetskrisen som nu tillåts utspela sig i landet markerar därför slutet på eran för den nuvarande investeringsmodellen i Kinas ekonomi.

Men vad kommer att fylla det ekonomiskt vakuum som nu uppstår?
Var ska Kina få sin tillväxt framöver? För även om kommunistpartiet inte längre siktar på tvåsiffriga siffror så är fortsatt hög tillväxt målet.
Den konventionella väg som alla andra kreativt rika länder har gått handlar om att odla sin egen konsumtionsekonomi. Då pratar vi om konsumtion i vid bemärkelse, både privat och offentlig: förskola och äldreomsorg samt körlektioner och golfklubbor. Allt detta är konsumtion, och det är vad rika länder ägnar en stor del av sina resurser till.
Men kommunistpartierna och president Xi är avskräckta av idén. Det finns moraliskt motstånd både mot offentlig konsumtion i form av välfärd och mot att tillåta privata utsvävningar.
Därför dyker den nya upp Kinesisk strategi är inte ekonomisk utveckling i traditionell mening, utan tvärtom något av en återgång till den gamla exportmodellen.
Detta kan ses till exempel vid bankutlåning. De senaste åren har fastighetssektorn dränerats på pengar. Lån och investeringar kanaliseras återigen mot industrin. Alltså: Nya fabriker, även om det redan finns tecken på överkapacitet hos många av landets exportföretag.
Att investera i investeringar och export är vettigt. Speciellt i Sverige är det ett fint ord. Klok ekonomi. Men investeringar som går till överdrift är inte längre investeringar, utan bara en mycket bullrig och miljöpåfrestande form av företagsstöd. En uppblåst export blir också i första hand ett sätt att överföra sysselsättningsproblem till andra länder.

Vilket är vad omvärlden nu darrar för. Kinas övergång överskuggar de allt hårdare slitningarna mot USA och EU. Inte minst är det en avgörande faktor bakom besluten att införa skyhöga tullar på kinesiska elbilar.

Politiker och beslutsfattare minns den första Kina-chocken. Men den här gången är problemet desto svårare eftersom det är laddat med högteknologiska prestigeindustrier och en mer hotfull säkerhetspolitisk verklighet. Det handlar inte om Happy Meal-grejer längre. Det gäller bilar, framtida energiförsörjning och AI-system.
Förmodligen innebär det också en annan situation för norra Europa. Tyskland är det främsta exemplet på en ekonomi som aldrig riktigt kände den första Kinachocken. På vissa håll var lågpriskonkurrensen förstås mördande. Men den avancerade industrin vann också en enorm exportmarknad. Och även Sverige gled in på en räkmacka.
Den erfarenheten kännetecknar båda ländernas inställning till Kina idag. Vi klarar det säkert.
Eller? Är vi verkligen redo för nästa Kinachock?
Läs fler artiklar av Carl Johan von Seth

Lämna ett svar