Boken alla svenskar läste sommaren 1994


Med jämna mellanrum kommer de, böckerna som förändrar det litterära landskapet i ett slag. I en bokhylla för sådana vändpunktsromaner skulle man kunna placera Carl Jonas Love Almqvists “Det går an”, Ivar Lo-Johanssons “God natt, jord”, PO Enquists “Legionärerna”, Kerstin Thorvalls “De mest förbjudna” eller Carina Rydbergs “Den högsta kasten” “.
När dessa böcker mörknar skapar de ofta först förvirring – och väcker debatter. Våren 1994 skriver Ola Larsmo en artikel här i DN (4/5) där han hävdar att Sverige har fått en ny sorts samtidsroman som anknyter till att även media i allt större utsträckning använder litterära berättartekniker. Författare som Lars Jakobson, Tony Samuelsson, Göran Greider, Stefan Helgesson och Eva Ström rullar sedan in i debatten, vänder och vrider på om Larsmo har rätt eller inte. Det är, kan man säga, en ganska trög diskussion.

Bild 1 av 3

Foto: . Köpt DN

Bild 2 av 3

Foto: Constantin Film/Kobal/REX

Bild 3 av 3

Foto: 20th Century Fox/Kobal/REX

Det ändras när Sara Danius äntrar scenen en lördag i juni (18/6). Hon inleder sitt inlägg med att gnälla om förutsägbarhet: “I debatten om samtidsromanen ringer väckarklockan med betryggande tillförlitlighet, vanligtvis en gång var sjätte månad.” I själva verket, fortsätter hon, hade den stora samtidsromanen kommit ut några veckor tidigare – problemet var bara att ingen förstod den.

“Den samtida romanen ringer väckarklockan med betryggande tillförlitlighet, vanligtvis en gång var sjätte månad.”
Den hette “Fröken Smillas känsla för snö”.

Dansken Peter Høegs stora vändpunktsroman

Foto: Janerik Henriksson/TT

Peter Høegs thriller gavs ut i Danmark redan 1992. När den översattes till engelska året därpå blev den en internationell sensation. Den tillbringade 26 veckor på New York Times bestsellerlista, vann ett flertal kriminallitteraturpriser och översattes till 20 språk. När den sedan gavs ut i Sverige i april 1994 var kritiken delad. Vissa såg den som en vansinnigt smart underhållningsroman, andra undrade om det inte var någon sorts parodi. “Så mycket intelligens, sådan muskulös fantasi! Men utan lust att säga något särskilt!” skrev Tommy Olofsson i SvD.

Sommaren 1994 denna tulpanros blev boken som alla läste. Vart man än vände sig, på tåg, kaféer och stränder, såg man det ljusblå täcket med fotspåren genom snön. Själv läste jag den i en solstol i Värmland under de varma och tuffa dagarna efter föregående kvälls fotbollsmatch och i väntan på kvällens. Det var uppslukande, en känsla av att läsa något helt nytt.

Sommaren 1994 blev denna tulpanros boken som alla läste. Vart du än vände dig, på tåg, kaféer och stränder såg du det ljusblå täcket med fotspåren genom snön

Så vad var det för bok som Høeg skrev? Smilla Qaavigaaq Jaspersen är en 37-årig och barnlös snö- och isexpert. Hennes mamma är grönländsk inuit och hennes pappa en dansk läkare. Nu bor Smilla i ett nedgånget bostadsområde i Köpenhamn bland bidragstagare och arbetslösa. Sexåriga Esajas bor i samma dörröppning med sin alkoholiserade mamma. När det blir för stökigt hemma brukar han halka ner till Smilla. Han har också en grönländsk accent och Smilla känner igen sin “ensamhet” i honom.
När Esajas dör efter att ha fallit sju våningar från ett snötak blir Smilla misstänksam. Hon ser något i hans fotspår som tyder på att han har blivit jagad. Fröken Smilla har känsla för snö.
I hans artikel sa Sara Danius att Høeg inte alls skrev en vanlig thriller, utan en stor postkolonial roman. Genom att ge Smilla ett dubbelt ursprung kunde han belysa både 90-talets Danmark och landets förträngda koloniala historia. Han skildrade vår tids mest angelägna fråga: hur vi hanterar mötet mellan kulturer och levande mångkulturella identiteter. Danius utnämnde Høeg till en dansk släkting till Salman Rushdie, VS Naipaul och Tahar Ben Jelloun.
Hon såg rätt. “Fröken Smillas känsla för snö” är verkligen en typisk vändpunktsroman, baserad på de aspekter som Danius lyfter fram. Men jag skulle säga att twisten också skapas genom huvudpersonen Smilla: hon förebådar en androgyn hjältinna.

Monica Vitti spelade hjältinnan Modesty Blaise i filmen med samma namn från 1966.

Foto: ©20thCentFox/Courtesy Everett Collection

Vi läsare hade inte träffat någon som Smilla tidigare. Visst fanns det Modesty Blaise som i sin korta trenchcoat i plast inte tvekade att använda sin kongo, men hon var omisskännligt en kvinna. Du visste inte riktigt vad Smilla var. Hon kunde bära fisknät, bryta näsor och sparka knäskålar, men hon var aldrig sexig.

För populärkulturen sexiga hjältinnor, kläder och accessoarer har alltid varit viktiga. De har varit en naturlig del av deras kroppar, de blåser upp brösten och drar in midjorna som en andra hud. “Det finns folk som tycker att jag är fåfäng”, försöker Smilla säga om sig själv. Men hon kunde inte lura läsarna, åtminstone inte de kvinnliga. När Smilla ger sig ut på sina räder i det danska samhället känns det som att hon klär ut sig när hon plockar fram kjolar, högklackade stövlar, mockarockar och Louis Vuitton-väskor. Kläderna är främmande, stela tillbehör, lösgjorda från henne.
Hon har inget tydligt kön.
Du kan se raden tillbaka till Smillas mamma. Denne grönlänning jagade som en man, paddlade kajak och bar björnskinnsbyxor. Under 1860-talet var det ett överskott av kvinnor på Grönland och många kvinnor avsade sig barn och klädde sig som män. “Kollektivet kunde stå emot en könsförändring, men inte ett flytande tillstånd”, skriver Høeg. Smillas mamma vägrar välja: hon är detta flytande tillstånd. Hon kunde skjuta en säl och sedan ta ut ett bröst och låta en femårig Smilla sköta.

Långt efter att Peter Høegs skrev sin roman

Foto: Duygu Getiren/TT

När romanen kom ute i Sverige förstod ingen hur framsynt porträttet av Smilla var. Att hon, liksom sin mamma, är ett slags flytande tillstånd. Det var faktiskt först när Jens Liljestrand en bit in på 900-talet i en artikel (DN 16/7 2012) skrev om det han kallade “den könslösa rösten” i Høegs roman som jag kände igen min egen Smilla. Poängen med Smilla, skrev Liljestrand, var att hon är en människa i en kvinnas kropp.

Hade romanen kommit 2014 skulle Høeg ha anklagats för kulturell appropriering i sitt sätt att romantisera inuiterna och göra dem till ett mer intuitivt och originellt naturfolk.

Hade “Fröken Smilla” kommit ut 20 år senare, låt oss säga 2014, hade det inte blivit en vändpunktsroman. Däcksboomen hade då vidgat genren, lek med populärkulturella begrepp var vardag och distinktionen mellan högt och lågt var passé. Och den androgyna Smilla var inte så ovanlig. Vi hade Lisbeth Salander och snart dök det upp en figur som var ännu mer lik Smilla: Karin Smirnoffs Jana Kippo.

Noomi Rapace spelade hjältinnan Lisbeth Salander i de svenska filmatiseringarna av Stieg Larssons Millenniumtrilogi.

Foto: Music Box Films/Splash News

Och hade romanen kommit 2014 hade Høeg med all säkerhet anklagats för kulturell appropriering i sitt sätt att romantisera inuiterna och göra dem till ett mer intuitivt och primitivt naturfolk, i motsats till de civiliserade och senkapitalistiska danskarna.

Men i början av 90-talet hade han helt rätt. För en sak kan ingen ta ifrån denna författare: Peter Høeg hade en oefterhärmlig tidskänsla.
Läs fler artiklar av Åsa Beckman härtill exempel om den nya översättningen av George Eliots klassiker “Middlemarch”.
Läs mer: Greta Schüldt: Jag saknade 90-talet – det objektivt sett coolaste decenniet
Juni, juli, augusti 1994 – tre månader som förändrade Sverige och världen

Hur tänkte du? Vad läste du? Vem styrde världen? Under sommaren kommer ett antal av DN:s skribenter att återvända till den klassiska sommaren för 30 år sedan för att se den med vår tids ögon.

Åsa Beckman, anställd på DN Kultur och född 1961, skriver om när den stora samtidsromanen kom till Sverige våren 1994.

Lämna ett svar