Recension: ”Dumma mej 4”. – hufvudstadsbladet



49ac712f 7af6 48c9 8b85 0846a30a8dbe

Animation

Betyg: 3. Betygsskala: 0 till 5.

“Dum mig 4”

Regissör: Chris Renaud, Patrick Delage.

Manus: Ken Daurio, Mike White.

Medverkande: Steve Carell, Kristen Wiig, Joey King, Will Ferrell och andra.

Längd: 1 timme 34 minuter (från 7 år). Språk: engelska (visas även dubbat på svenska).

Pharrell Williams hörs i högtalarna, ex-mästarskurken Gru gasar in i bilden och det dröjer inte länge förrän de skrikande gula minionerna invaderar den vita duken med störande skratt och anarkistiskt väsande.
Allt är som vanligt med andra ord. En annan “Stupid Me”-film är här.
Man behöver inte vara en glädjehatande cinefil i en illasittande basker för att känna preliminär skepsis mot den fjärde i en filmserie som även innehåller två spinoff-filmer. Därav den positiva överraskningen när Illumination, den hyperaktiva översittaren inom amerikansk animation, lyckas sätta ihop en så genuin feel-good-film (det är ingen slump att “Dumma mej 2” inspirerade till den sympatiskt betitlade hitlåten “Happy”).

Ex-superskurken Gru är nu en lyckligt gift och brottsbekämpande familjefar. Förklädd till sitt gamla jag tar han en skräp sportbil till återföreningen på skolan för skurkar han gick i som barn. Efter ett rasande slagsmål lyckas han få tag på sin gamla ärkefiende, Maxime Le Mal (Will Ferrell), som nu blivit fullständigt hatförgiftad och förvandlad till en antropomorf kackerlacka.
Snart flyr kackerlackan i fångenskap. Anti-Villain League flyttar in för att ge Gru och hans familj nya identiteter och flytta dem till den idylliska snobbiga förorten Mayflower, där försök att leva ett vanligt liv får komiska konsekvenser. För trots Grus försök att smälta in med en rosa pikétröja och ljusa chinos, kommer hans förflutna så småningom ikapp honom – samtidigt som han försöker vinna kärleken till sin skeptiska babyson.
Berättelsen i sig är inget att tappa hakan över, men det finns en naturlig vändning i berättandet som får dig att nicka tillsammans med ett leende på läpparna. Till en början kan det tyckas lockande att hitta förklaringen till framgångsformeln i att Mike Whites namn finns bland manusförfattarna, alltså samme White som vid sidan av skådespelarkarriären skrev “School of Rock” (2003) och skapade HBO:s humoristiska klassstudieantologi “The White Lotus” (2021-). Å andra sidan avslöjar en närmare titt på Whites CV att han också var med och skrev den animerade kalkonen “The emoji movie” (2017).
Nej, snarare än någon annan enskild individs magi handlar det om en större kollektiv insats. Som en biografs sommarpest bjuder “Dumma mej 4” på rolig underhållning utan minsta utrymme för dödtid, onödiga karaktärer eller tematiska konflikter och krusiduller.
De har till och med haft modet att minska förekomsten av förskolebarns favoriter – de bananälskande underhuggare – till precis rätt nivå.
Om musiken tidigare skapats efter filmen tycks inflytandet idag ha spridit sig. Det här är i stort sett familjefilmens motsvarighet till Pharrells smarta pop. En just-in-time serotoninbooster som siktar precis högt (eller lågt, beroende på vem du frågar) för att komma dit den vill.
Rätt, höger, höger. Det kanske inte låter så revolutionerande, men vad gör det? Ibland är det bra att bara gå in för att underhålla under hela showen.

Se mer. Animerade uppföljare som slog originalen: “Urusei Yatsura 2. Beautiful dreamer” (1984), “Superheroes 2” (2018), “Toy story 3” (2010).
Läs mer om film i DN och fler texter av Sebastian Lindvall

Lämna ett svar