Sverigedemokraterna är eliternas parti – hufvudstadsbladet


Efter att ha lanserat Folklistan i Henrik Jönssons politiska talkshow “100%” lämnar Jan Emanuel och Sara Skyttedal filmstudion på Gärdet i helikopter. Den här gången serverades ingen sponsorchampagne från Guldkula som i tidigare avsnitt, åtminstone inte i luften, när gästerna var där för att representera svenska folket mot eliten i Bryssel.

I manifestet “Community” utvecklar Jan Emanuel sina tankar tillsammans med barndomsvännen Anders Kalat (Volante, 2024). Där framställer de samhällets centrala konflikt som den mellan arbetarna och medelklassen (“medelklassen”), som beskrivs som en elit som styr över det “sägbara och det osägbara”, som lever som “turister” utan koppling till en lokal. gemenskap, och ser ner på arbetarna som inte kan “beta sig i de finare salongerna”.

Sara Skyttedal och Jan Emanuel lanserade Folklistan i Henrik Jönssons politiska talkshow

Foto: Roger Turesson

En välfärdsmiljonär flyger en helikopter i vita kläder, finansierar en valkampanj ur egen ficka, och som nyss åkt dit för fortkörning med en eldgul Lamborghini värd 3,6 miljoner kronor, som säger sig göra uppror mot “eliten”. Visst låter det konstigt.
Men Jan Emanuel är knappast unik i sitt förhållningssätt, för i efterdyningarna av Donald Trumps valseger 2016 har attacker mot eliten blivit ett samlingsrop i den nya högern. Göteborgs-Postens politiska redaktör Adam Cwejman skriver i samma anda i den socialdemokratiska partiledningens tankesmedja Tiden att den nya och gamla borgerligheten förenas i förverkligandet av “en avlägsen urban elit som gärna utbildar förment barbariska och mindre kunniga väljare” ( 4/2023). Tropen upprepas av chefredaktör Payam Moula, som skriver i Expressen att “vänstern hellre dricker rosé än att lösa problem” (1/7).

Times chefredaktör Payam Moula hävdar att dagens vänster har vänt sig bort från arbetarna och verklighetens problem.

Foto: Privat

Denna strategi är dock inte ny, utan var central för den neokonservativa reaktionen på 1960-talsvänstern. I ett berömt tal från 1964 beklagade Ronald Reagan att en “intellektuell elit i en avlägsen huvudstad kan planera våra liv bättre än vi kan.” Denna elitkritik i kombination med rasistiska hundvisslingar kallas ofta för “södra strategin”, och hjälpte republikanerna att vinna tillbaka majoriteten i den tidigare solida demokratiska södern.

065ad676 686c 4923 84d7 f25cc63e7963

Foto: Courtesy Everett Collection

De insåg att det inte går att vinna val enbart genom att representera de rika. Genom att använda vagheten i ordet “elit” kunde människors frustration riktas mot andra grupper – inte bara de fattiga svarta som konkurrerade om jobben, utan också en medelklass som sades bemästra arbetarna från de luftkonditionerade kontoren i städer.

Idag har strategin hjälpt otaliga högerledare till makten i hela västvärlden, inklusive Sverige, där man ständigt hör Jimmie Åkesson gnälla om de “fina liberalerna” i “etablissemanget”.
Det som gör kritiken så effektiv är att den också har poäng. Detta blir tydligt om man återgår till den mest sofistikerade kritiken av eliter i modern tid, som formulerats av historikern Christopher Lasch. Nu har hans essäsamling “Elitens revolt”, utgiven efter hans död i cancer 1994, återutgivits på svenska.

Det är sant att en globaliserad elit har slutat bry sig om både lokalsamhällen och demokrati. Att arbetarklassen är samhällets ryggrad, vilket vi såg inte minst under pandemin

Där beskriver uppkomsten av en ny elit som håller på att slita USA i stycken. Om tillverkarna och grossisterna var rotade i en by, där de nickade hej till sina anställda vid gudstjänster och baseballmatcher, skymtade han nu en mer kosmopolitisk överklass som kunde resa och spekulera ekonomiskt var de ville, och som inte längre behövde leta vanliga människor i ögat. En elit som ser världen som en “global basar” och föredrar “exotisk musik och exotiska stamvanor” framför att umgås med sina mediokra släktingar på den glesbefolkade landsbygden. “Man undrar om de överhuvudtaget uppfattar sig själva som amerikaner.”
Mycket känns igen från den konservativa elitkritiken. Men det som gör Christopher Laschs kritik mer nyanserad är att han kombinerar dessa utfall med en klasskritik från vänster. Han skriver att det inte bara är arbetarna som producerar allt värde – de har byggt Jan Emanuels helikopter, lyxyacht och sportbilar – och det är över deras krogbär och kyrkkaffe som förtroendet skapas.
För det är faktiskt sant att en globaliserad elit har slutat bry sig om både lokalsamhällen och demokrati. Att arbetarklassen är samhällets ryggrad, vilket vi såg inte minst under pandemin. Och att beslut fattas bakom ryggen på folket.
Vad som helst vad som dock inte är sant är att den konservativa högern som motsätter sig denna utveckling representerar folket. Det går snarare hand i hand med eliten.

Klimatminister Romina Pourmokhtari (L) är återhållsam i klimatpolitiken, trots svenska folkets starka stöd för mer offensiva åtgärder, skriver Leonidas Aretakis.

Foto: Lars Schröder/TT

Dess politik är inte populär. Två tredjedelar av befolkningen är emot vinster i välfärd och skola, ändå fortsätter vi att kanalisera skattemedel till oönskade grupper. “Man kan inte köra över folk på något sätt”, säger klimatminister Romina Pourmokhtari (L) om att prestera sämst på posten genom tiderna. Men som hufvudstadsbladet har visat är runt två tredjedelar positiva till en rad klimatåtgärder, inte minst att bygga ut kollektivtrafiken.

Men när vänsterkonservativa som Christopher Lasch och Jan Emanuel sammanfattar vad folket tycker fokuserar de på skepsisen kring sexuella rättigheter och invandring. Men i många frågor tänker folket snarare precis som den “bildade eliten” – som generellt är positiva till klimatsatsningar, omfördelning och välfärd.

Högerns knep är att få oss att glömma regissörer och politiker genom att peka finger åt mindre mäktiga grupper, som skribenter och forskare i “kultureliten”

Så varför genomförs inte den politik som folket vill ha?
För att den konservativa högern är en del av eliten. Det kan bara låtsas vara något annat eftersom konceptet är så flexibelt. Som medieforskaren Axel Vikström skriver i tidskriften Fronesis temanummer om elit (80–81/2024) kan ordet gälla “vem som helst som innehar en officiell ställning – vare sig det är statsministern, direktören eller ordföranden i den lokala bridgeklubb”.

Publiken har samlats för att lyssna på Jimmie Åkessons (SD) tal i Almedalen.

Foto: Anders Wiklund/TT

Frågan presenterar också en vänstersyn på eliten, som beaktar ekonomisk makt, men som inte heller är nöjd med Marx bild av en härskande överklass. Det finns en större koalition av politiker, konsulter, lobbyister, chefer och administratörer som alla bidrar till att driva igenom politiska beslut som går emot folkets vilja. Det som med ett klassiskt koncept från sociologen C Wright Mills kallas makteliten.
Högerns knep är att få oss att glömma regissörer och politiker genom att peka finger åt mindre mäktiga grupperingar, som författare och forskare i “kultureliten”. Förskjutande frågor om arbetarnas välstånd och fackliga rättigheter till vagare värdefrågor om att inte få tillräckligt med “respekt”. Samt tjafsa om formbara Södermalm, men inte säga ett ord om mäktiga Djursholm.
På samma gång Sverigedemokraterna har ingått en pakt med Svenskt Näringsliv och ingår i ett regeringssamarbete baserat på ett slottsavtal. Så det verkar finnas en elit. Men den ägnar sig inte åt litteraturkritik eller fingermålning. Hör och häpna: det styr landet.
Läs mer text av Leonidas Aretakis

Lämna ett svar