Recension: Hill och Churberg tar udden av varandra


Utställning

“Carl Fredrik Hill & Fanny Churberg. Mot ett nytt landskap”

Sven-Harrys konstmuseum, Stockholm. Visas till 15/9

Visst är det glädjande att se Carl Fredrik Hills ständigt aktuella 1870-talsmåleri igen. Senast på Prins Eugens Waldemarsudde och Malmö konstmuseum. Och visst är det välkommet och spännande att i Sverige se en större presentation av den svenskspråkiga finska konstnären Fanny Churbergs landskapsmålningar från samma tid.

Men är det verkligen en bra idé att para ihop dem? Så nära, så nära intill som nu på Sven-Harrys konstmuseums stora sommarutställning? Som om de uppenbarligen var enade. Är de ens jämförbara? Jag är inte så säker på det.
I Sven-Harrys utställning, där deras verk hänger sida vid sida i rum efter rum, arrangerade efter samma motiv, ser jag snarare hur konstnärskapet skiljer sig åt. De är båda färgpoeter. Men i varandras sällskap syns skillnaden istället. Är samvisningen här ens lite orättvis?
På avstånd ser de sjuttioåtta verken ser bedrägligt lika ut; dramatiska natthimlar, mörka skymningar, ensamma träd och strömmande vatten – vanliga teman för utomhusmålning och romantisk landskapskonst.
På nära håll händer något annat. Då ser du direkt vem som är vem. CF Hill målar från djupet. Målningen reser sig uppåt. I hans träd, lundar och marker kommer färgen inifrån och under, byggd i täta lager från mörka rumsligheter (långt målade med brunsvart asfalt) till ljusa atmosfärer. Undertryckningen gör varje buske till ett taktilt ämne. Och varje månsken till sitt eget fenomen.

Carl Fredrik Hill,

Foto: Bukowski’s

I botten är Hill en granskande realist i Gustave Courbet-skolan, men samtidigt en stämningsmålare. Som vid slutet av sina år i Paris 1873–78 på sitt eget unika sätt, strax före sin debut av schizofreni vid 29 års ålder, blandade impressionismens ljusreflexer, komplementfärger och divisionism i sina stenbrott, himlar och vattendrag. Liksom impressionisterna bytte han ut skogen mot vattnet och gjorde bort asfalten.
Fanny Churbergs färgmålning tycks däremot gå i motsatt riktning – i den romantiska idealistiska riktningen från Düsseldorfskolan.

Fanny Churberg,

Foto: Matias Uusikylä/Sven-Harrys konstmuseum

Hos Churberg kommer färgerna utifrån för att slå sig ner som skurar på utsidan av skogar och berg. Liknande åsikter eller känslomässiga tillstånd. När tallens stam träffar en eldröd kvällshimmel är det målningen som lyser, inte trädet. Eran gjorde motstånd mot hennes tidiga expressionism, där de kraftfulla penseldragen med torr färg följer vindens rytm, vattnets vågor och klippornas form, men stannar kvar på ytan. Ibland tycks hennes stenar lämnas i sticket, stum under solskenet. Gräset hårdnar till strimmor i kanten av stranden.

Churberg var ingen detaljerad naturforskare, stämningen var viktigare. I synnerhet känslan av den vilda finska skogen, hennes huvudämne, både som konstnär, finsk silversmed och kvinnoaktivist. Därför trivdes hon inte i Paris parker under åren 1875–77, då hon också var i konstmetropolen, berättar katalogens intressanta texter. Hon gick inomhus och målade stilleben. Färgglatt och traditionellt.
Hills och Churbergs konstnärliga relation är otydlig och jag förstår om utställningen i sin vision kanske vill lyfta fram fler beröringspunkter än de som faktiskt fanns. Båda var i Paris samtidigt och stod på tröskeln till det nya modernistiska landskapsmåleriet. Men det finns inga bevis för att de träffats överhuvudtaget. Båda inspirerades av friluftskolonin i Barbizon, Fontainebleau-skogen och den stämningsfulla målaren Camille Corot, vars ena målning finns i Sven-Harrys utställning.

Fanny Churberg,

Foto: Erkki Salminen/Osterbottens museum

Men Churbergs egensinniga färgexpressionism förblev i princip trogen det idealistiska landskapsmåleriet. Och Hill lindade till slut sin Corot i impressionistiska influenser. Ett faktum som utställningen underskattar. Varför?
I förhållande till impressionismen gick Hill och Churberg skilda vägar. Det som dock förenar dem är ett gemensamt öde, tidig sjukdom och en avbruten konstnärskarriär. Fanny Churberg dog redan vid 47 års ålder.
På utställningen upptäck Jag ett vanligt bildtema som visar deras likhet och skillnad: vägen och flodkröken. När Carl Fredrik Hill målar fåror och hjulspår plöjer han hårt i färgen som om det vore duken en bit jord. Eller en kropp. Där vägen går och floden rinner ligger ett löfte. Fanny Churbergs väg representerar inte en väg, det är idén om en väg – i färg.
Att följa utställningens kurvor är fängslande. Ändå undrar jag om CF Hill och Fanny Churberg faktiskt tar sönder varandra här. Deras målning är nog bäst utan varandras sällskap.
Läs fler texter av Jessica Kempe, till exempel om Harriet Backers innerliga bildvärld.

Lämna ett svar