Åkesson har ingen chans bli statsminister och det vet han


Jimmie Åkessons politiska fräckhet lönar sig. De som hoppades att SD skulle tappa ansvaret för makten hade fel. Det var precis tvärtom. De som hoppades att SD skulle slipa till sina skarpaste kanter i regeringskorridorerna huggade i sten.
Tvärtom strör Jimmie Åkesson det ena spetsiga utbrottet efter det andra runt sig.
I talet till partikamraterna i Västerås vill han “konfiskera och riva moskéer” och “helt ta bort” minareter, kupoler och halvmånar från svenska städer. Religiösa församlingar måste avlyssnas.
Utrikesfödda svenska medborgare som “till exempel begår brott, hyllar terrorister eller annat som inte är förenligt med att vara en del av den svenska nationen” ska fråntas sitt medborgarskap.
Åkesson fick de längsta applåderna när han kallade Socialdemokraterna för “fega fega”.
Högerväljarna går Åkessons väg och han flyr Kristersson i kampen om vem som ska leda högern.
Men Åkesson blir inte statsminister.

Samarbetet mellan Regeringspartierna och SD är en byteshandel. När M och KD nådde ut till Jimmie Åkesson 2019 var det för att få hjälp med att erövra regeringsmakten. I Moderaternas fall statsministerposten. Som tack för hjälpen fick Åkesson politisk legitimitet och makt över sakfrågor.
Den dagen Åkesson på allvar kämpar för att leda regeringen går han över en gräns. Sedan river Moderaterna kontraktet.
SD-ledaren kurrar varje gång han får frågan om statsministerposten, men han tar det sällan upp själv. Det gör däremot den politiska oppositionen som vet att det är lättare att vinna ett val mot SD än mot M. Hotet om Åkesson som statsminister får de mobila centerväljarna att rusa till Magdalena Andersson.
“2026 är vi ett regeringsparti och har en statsminister som heter Jimmie Åkesson.” sa SD:s gruppledare Linda Lindberg till företrädarna i Västerås.
Enligt opinionen är det mer troligt att Åkesson avgår efter nästa val. Hans önskan att plöja vidare i opposition kommer att vara begränsad.
Paradoxen med Tidöpartierna är att det parti som gör det bäst i opinionen också är det parti som gör det svårt att vinna nästa val. Sverigedemokraternas framgångar skrämmer bort väljarna, framför allt välutbildade kvinnor i storstäderna.
Det är mot den bakgrunden man ska se högerns anklagelser som Magdalena Andersson ser genom antisemitismen. Syftet är att omintetgöra debatten. Kan högersidan sätta bilden av att rasister finns i båda blocken så neutraliseras SD-faktorn och alla blir lika goda kålsoppor.
Jimmie Åkesson fortsätter att anklaga S för att “öppet stödja islamisterna i Hamas”. Socialdemokraterna är “en aktiv del av den islamistiska rörelsen i Sverige”, hävdar Åkesson.

Om ett ögonblick av uppriktighet har SD-ledaren själv erkänt att det är osannolikt att han blir statsminister. Det skulle kräva att SD får över 50 procent av rösterna, konstaterar Åkesson. Han vet att inget annat parti är villig att släppa honom.
Men Sverigedemokraterna behöver inte kräva en statsministerpost. De kan fortfarande ställa till mycket bekymmer för Moderaterna.
Om SD blir störst i en segerrik högerkoalition kan en moderat statsminister tvingas bli ett politiskt verktyg för SD, som får de viktigaste posterna och bestämmer regeringens politik. Alternativet för M är att nå en överenskommelse med S, ett alternativ dämpar hat efter erfarenheten av decemberöverenskommelsen.
SD-ledaren mullrar hotfull mot de partier som skött svensk invandringspolitik. Det är dags att “noga kartlägga vem som är ytterst ansvarig” för att “på allvar kräva ansvar! Vi tänker inte glömma, vi tänker inte förlåta”, säger Åkesson.
Utan att specificera hur “ansvaret ska utkrävas”.
Moderaterna kan ha flera skäl att frukta Jimmie Åkesson.

Lämna ett svar