Recension: Marie-Hélène Lafon ”Källorna” – hufvudstadsbladet


Roman

Marie-Hélène Lafon

“Källorna”

Trans. Anna Säflund-Orstadius

Elisabeth Grate, 96 sidor

Jag vet inte om det spelar någon roll för läsaren att franska Marie-Hélène Lafons nya kortroman “Källorna” är öppet självbiografisk. Men jag tror att det är viktigt för Lafon att skriva historien som kan anas i hennes tidigare romaner, som i “De sista indianerna”, “Annonsen” och “Våra liv”. Kanske också i “En sons historia”, som Lafon och den briljanta översättaren också av “Källorna”, Anna Säflund-Orstadius, fick Kulturhusets internationella litteraturpris för år 2021.

De bördiga men kalla bergen i Cantal i centrala Frankrike, med floden Santoire i synnerhet, finns med i alla Lafons romaner. Men här är källorna ännu mer mångfacetterade och uttalade. Mamman, pappan, de tre barnen. Två flickor, Isabelle och Claire, och en lillebror, Gilles.

Kompositionen är byggd av tre datum, tre berättare. Hon, som är mamma till de tre små, är på väg att fylla trettio, men livet verkar vara över. Han, Pierre, som är fadern, trettio år också, men redan en förbittrad hustrutyrann och en fruktad make. Och så Claire, mellanbarnet, som kommer att fylla femtionio år innan hon får ordet 2021 och har återvänt till källorna, till föräldrarna och platsen där de var instängda, bondgården på tusen meters höjd.
För mig är Marie-Hélène Lafons författarskap en av 2000-talets verkligt stora litterära upplevelser. Det finns ett starkt släktskap med Annie Ernaux – men där Ernaux kartlägger ett stycke Frankrikes och kvinnors historia med en sociologs skärpa genom ett “jag” eller “vi” skapar Lafon ett skenbart avstånd mellan sig själv som författare och folket i text genom att mestadels berätta i tredje person, om fiktiva personer. Men landskapet, tiden och människorna som det skrivs om är lika angelägna att ta del av. Kanske är Lafons människor också ännu mer bortglömda, vilsna, ropar av ödslighet och saknad. Men prosan är full av liv, av detaljer, av kunskap, vilket gör att de fastnar och stannar. Blir levande.

Kanske för att hon är en av historiens många anonyma kvinnor som drabbats av mäns våld, sin egen mans sparkar och slag.

I “Källorna” är det den icke namngivna mamman som vittnar först. Marie-Hélène Lafon brukar leka med namngivning i sina romaner – ofta benämns karaktärerna varianter av Marie, Hélène, Jean och Jeanne med efternamnet Santoire – så det måste vara medvetet att mamman i denna självbiografiska berättelse inte får sitt eget namn . Kanske för att hon är en av historiens många anonyma kvinnor som drabbats av mäns våld, sin egen mans sparkar och slag.
Familjens svåra öde visar sig under en dag i början av juni 1967, och sammanfaller med sexdagarskriget – och snart står 1968 års revolutioner för dörren. Men denna familj lever åtskilda i den gamla agrarordningen – där familjer skaffar mark och egendom genom att gifta sig i området, och där gårdar går i arv från far till son. Pappa Pierre kommer från en stor bondfamilj, men vill inte vara slav under sin far, eller arrendera mark. På sin egen gård med hårdare bergsklimat och kortare växtsäsong går han igång med att tillverka Saint-Nectaire-ost, med framgång. Men ett annat slags liv återkallas i garderobens fotosamling från Marocko, där han gjorde sin militärtjänst. Det liv han faktiskt lever gör honom upprörd, och det är nästan ännu hemskare att han slår så urskillningslöst utan att dricka en droppe.

Ändå är det så ett sms med pulserande hopp. Det finns kvinnor, och män som inte är “riktiga män”, som väljer en annan väg, som gör motstånd. Lafons romaner har alltid det korta formatet, och “Källorna” är på knappt hundra sidor. Jag hade gärna följt dessa personer i femtio sidor till – men Lafons författarskap kan också läsas som en pågående kör av röster, från många generationer av människor som har sina källor i trakterna kring Cantal.
Läs mer texter av Kristina Sandberg och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur.

Lämna ett svar