Vi behöver lära oss att prata om döden – hufvudstadsbladet

Jag satt bredvid min far när hans andning blev svagare. Jag försökte heja på honom, uppmuntra honom att fortsätta. Men till slut upphörde hans andning helt.

Det var början på pandemin och covid-19 hade kommit in på pappas äldreboende i Uppsala. Under hans sista timmar fick vi sitta bredvid hans säng, klädda i skyddsdräkter från topp till tå.

Under veckan har hufvudstadsbladets läsare kunde dela med sig av berättelser från Gävlebor som inte kunde vara där när en anhörig gick bort. De fick inte ens veta att han var död.

Fredriks mamma gick till polisstationen och fick veta att “hade de hittat honom död så hade du vetat”. Då hade polisen hämtat Fredriks döda kropp två dagar tidigare.

För Fredriks dotter Elvira tog det en vecka innan hon blev informerad – efter att hon själv ringt polisen.

Hanna fick beskedet om sin pappas död efter att makarna Gavlegårdar hört av sig och bett de anhöriga städa ur lägenheten. En månad efter dödsfallet.

I båda fallen har psykisk ohälsa varit inblandad, och relationen mellan far och dotter är ansträngd.

Men hur stökigt förhållandet än kan ha varit så är det fortfarande de anhöriga som får ansvaret att ordna det praktiska efter dödsfallet.

”När Polismyndigheten har ansvar för utredning av ett dödsfall, bör en av den avlidnes närmaste underrättas om dödsfallet så snart som möjligt”, står det i polisens riktlinjer för åtgärder vid dödsfall.

Polisens presstalesperson Roland Komaromi har bekräftat att det i båda dessa fall var polisens uppgift att lämna ut dödsattester. Han menar att anhöriga som är missnöjda kan kontakta polisen.

Men när det blir fler ärenden blir frågorna fler, och av allmänt intresse: Hur ser rutinerna ut hos Gävlepolisen? Och varför har de anhöriga inte informerats om dödsfallen?

Det är svårt att prata om döden. Många av oss gillar att undvika det och föredrar trevligare samtalsämnen.

Men döden slutar inte existera eftersom vi inte pratar om den. Faktum är att det enda vi kan veta säkert om våra liv är att vi kommer att dö en dag.

Och det vi kan prata om med andra blir ännu lättare att hantera och få hjälp med.

Därför är det också så viktigt att vi vet när en närstående tagit sitt sista andetag. Så snart som möjligt.