Annika Ström Melin: Frankrike visar att högerns flirt med de extrema är en dum idé



0f5a47c5 311c 4e17 82e4 1482b803c1fe

Frankrikes president Macron upplöste nationalförsamlingen och krävde politiskt förtydligande, men det fick han verkligen inte. Söndagens val innebär ett välkommet besked om att de franska väljarna inte vill styras av Le Pens parti National Rally, men i övrigt är den politiska situationen stökigare än för en månad sedan. Det kommer att ta lite tid innan landet har en ny regering.
Men en sak borde vara klar redan. Att samarbeta med extremhögern har inte alls lett till framgång, utan har tvärtom orsakat en nära-döden-upplevelse för den traditionella franska bourgeoisin. Valet innebär alltså en läxa för hela Europas demokratiska höger.
Omläggningen av republikanernas politik mot nationalförsamlingen har skett gradvis, men är ändå dramatisk. För Charles de Gaulles politiska arvtagare var det tills nyligen omöjligt att ens tänka på samarbetet med Le Pens parti.
Vi som har funnits ett tag, glömmer till exempel inte hur gnistor flög om president Jacques Chirac när han deklarerade att “en allians med Nationella fronten” aldrig skulle inträffa. Löftet avgavs inför den avgörande omgången av presidentvalet 2002, där Chirac ställde upp för en andra mandatperiod och Jean-Marie Le Pen oväntat hade slutat tvåa i den första omgången. En rasande och kristallklar Chirac förklarade att han absolut inte hade för avsikt att förringa och förminska “hatet och intoleransen” och därför inte ens ville debattera mot Le Pen.
Sedan hände något. Inför presidentvalet 2007 hade Chiracs efterträdare Nicolas Sarkozy börjat umgås med Patrick Buisson, som var en välkänd högerextrema figur i Frankrike, och det märktes. Under valrörelsen varnade Sarkozy för islam och talade om brott och straff och vikten av nationell identitet på ett sätt som lät nästan som Le Pen. Sarkozy vann presidentvalet, Buisson blev den nye presidentens rådgivare och delar av policyn utformades som en kopia av National Front.

Men att ta över Extremhögerns politik var ingen framgång. Sarkozy förlorade nästa val och hamnade i en bitter dispyt med Buisson, som bland annat i hemlighet hade spelat in privata samtal i presidentpalatset. Sedan dess har bittra interna motsättningar om de högerextrema idéerna och relationerna till Len Pens parti sakta men säkert slitit sönder republikanerna. Samtidigt har borgarklassens representanter hamnat allt längre bort från Elyséepalatset.
Först flyttade socialisten Francois Hollande in och fem år senare lyckades Emmanuel Macron sopa banan med det som fanns kvar av den traditionella franska högern. I presidentvalet 2022 fick den republikanska kandidaten Valérie Précresse knappt 5 procent av rösterna, vilket måste beskrivas som ett politiskt sammanbrott.

De av oss som har funnits ett tag glömmer inte hur gnistor flög om president Jacques Chirac när han deklarerade att “en allians med Nationella fronten” aldrig skulle hända.

När Eric Ciotti valdes därefter till republikansk ordförande borde alla ha förstått ungefär vad som väntade. Ciotti hade försökt men misslyckats med att utses till partiets kandidat i presidentvalet 2022, tillhörde republikanernas högra flygel och var en av dem som förespråkade ett närmare samarbete med Le Pen.
Till en början höll sig Ciotti för sig själv, men för en månad sedan gick han från ord till handling och stod på samma sida av nationalförsamlingen. Öppna strider har sedan dess skakat republikanerna. Ciotti har fått sparken men håller fast vid uppdraget som partiordförande. I längden kommer han inte att kunna stanna. Ciotti lyckades få en plats i nationalförsamlingen, men har förlorat sitt parti.
Valet på söndag visar helt enkelt att det inte är någon bra idé att gå ihop med extremhögern. Nationell samling gick starkt framåt, men samlar ändå inte mer än ungefär en tredjedel av de franska väljarna. De andra två tredjedelarna gjorde (nästan) vad som helst för att hålla partiet borta från makten.
Frankrike politisk karta är såklart speciellt. Den franska extremhögerns idéer har djupa rötter: revolten mot revolutionen 1789, de utbredda antisemitiska och antidemokratiska strömningarna under början av 1900-talet, samarbetet med nazisterna under andra världskriget och de blodiga kamp mot Algeriets självständighet.

Nationella fronten bildades av personer som tog med sig stora delar av detta tänkesätt, vilket förklarar dess särställning i europeisk politik. Le Pens parti är fortfarande ett slags symbol för allt som Europa försökte lägga bakom sig efter 1945.
Slutsatserna efter valet i Frankrike kan därför inte direkt översättas till andra europeiska länder. Men det franska borgerliga partiets kollaps bör ändå studeras som ett varnande exempel för traditionella högerpartier i hela EU.
I söndags lyckades faktiskt republikanerna som motsatte sig alliansen med Le Pen försvara sitt partis (svaga, men ändå) ställning i nationalförsamlingen. När de väl fått en ny ordförande kanske de interna bråken äntligen kan ta slut och partiet kan försöka resa sig igen. Och i framtiden bör republikanerna hålla sig på rätt avstånd till nationalförsamlingen.
Läs mer:
DN:s redaktion: Kommer Frankrikes “republikanska front” att hålla nästa gång?
Annika Ström Melin: Ett bedrägligt lugn präglar EU inför den annalkande stormen

Lämna ett svar