Tänk om det moderna samhället inte alls är ett politiskt misstag? funderar Lisa Magnusson



31d767d2 5553 4ce2 bf09 e0d111868e6d

Hur får människor ihop livet, med arbete och barn? Det är frågan. För det är sant, som sociologen och författaren Roland Paulsen säger (DN 25/6), att det är svårt för föräldrar att klara sig: “Problemet är inte existentiellt. Problemet är matematiskt.”
Den senaste reformen, 40-timmarsveckan, kom för ungefär ett halvt sekel sedan, då de flesta kvinnor inte arbetade för lön. Nu ser levnadsvillkoren annorlunda ut. Och var och en trickar så gott de kan. Pusslar med hjälpsam mormor eller bror eller granne, eller den förälder som tjänar minst (läs: mamman) skär ner på arbetstiden.

Visst vore det bra med en ny generell lösning på dessa individuella ekvationsproblem. Men då gäller det att vara tydlig med vad som behövs, och varför. För det finns en överdrivet romantisk syn på vad människan är, på hennes sanna väsen, som oroväckande ofta blir drivande i ideologiska sammanhang. Många tror att det var bättre för oss i ett diffust förflutet. Att vi behöver gå tillbaka till en tid då vi var mer autentiska, mer oss själva.

Många tror att det var bättre för oss i ett diffust förflutet. Att vi behöver gå tillbaka till en tid då vi var mer äkta.

Högern har länge utgått från den premissen, den nya extremhögern har gjort den till sin paradgren. Nu argumenterar även vänstern det allt oftare. “Att bli som vi var innan vi vant oss vid slaveriet – det är löftet om förkortad arbetstid”, säger Roland Paulsen till exempel.
Men vilken tid menas?
Ingen tycker det verkligen att det var bättre före industrialiseringen, i bondesamhället? Att slita från det att du vaknar tills du går och lägger dig, sju dagar i veckan, året runt, utan stabil tillgång till ljus och värme, utan elteknik. Att få många barn, och se flera av dem dö, växer resten upp i samma svåra fattigdom som du själv fastnat i. Örter och desperata böner som enda botemedlet mot sjukdomar och skador.
Så är 1950-talet vårt utlovade, förlorade paradis? De rättfärdiga, goda tiderna när män var män, kvinnor stannade hemma och log med sammanbitna käkar, homosexuella ansågs vara sjuka och rasbiologiska institutet fortfarande bedrev “forskning”.
Nej, det var inte bättre förr.

Vi är sensuella, vi behöver den fysiska påtagliga verkligheten för att må bra, internet har gjort det smärtsamt tydligt. Senmoderniteten har fjärmat oss från oss själva på många sätt. Men framför allt har det faktiskt gjort våra liv friskare, friare och säkrare.
Det finns fortfarande saker som måste förbättras förstås: arbetstiderna till exempel. Ändå är det kanske så att vi har hamnat här där vi är, för det är utvecklingen som vi tillsammans drivit framåt? Att vi är menade att vara moderna. Och det en dunkel hemlängtan inte att ses som förlorad, utan bara som ett hus badat i solsken behöver en bakdörr till en skuggig trädgård.
Läs mer:
Liza Alexandrova-Zorina: Sluta drömma om att ryssarna ska avsluta kriget
Lisa Magnusson: Alla hatar i hemlighet den perfekta värdinnan

Lämna ett svar