Northvolt fiaskot en misslyckad industrisatsning



cd096682 1e73 459f acc6 61f78b7527f3

Det är svårt att skapa ett företag och att våga. Tänker man till exempel på bröderna Nobel, som på 1800-talet investerade i olja och dynamit, förstår man att risk kan löna sig. Men alla tider har också sina finansiella skandaler och de företag som agerar i gråzoner, som med hjälp av storslagna visioner får makthavarnas öron, uppmärksamhet och därmed kapital. Med dagens modeord får de höra att detta är framtiden.

Trots att det ofta visar sig att det inte fanns någon substans och i slutändan blir investerare och vanligt folk betydligt fattigare. Det handlar alltid om att sälja det man tror kommer rädda morgondagen, och de mest godtrogna brukar vara lokala politiker, som mer än något annat vill skapa nya jobb. På 1600-talet var det tulpaner, på 1920-talet var det Ivar Kreuger och i början av 2000-talet var det de så kallade internetprofeterna. Det slutar alltid i kris, ruinerade investerare och sämre skattebetalare.

Idag är det företag som Northvolt och H2 Green Steel som med vackra ord sa till etablissemanget att de borde leda den gröna omställningen norr om Dalälven. Men inte sedan Stålverk 80 på 1970-talet har glädjeord fallit så starkt över en enskild bransch som på batteritillverkare och “miljövänligt stål”. Det kommer att erövra världen och för att använda en klyscha “sätta Norrland på kartan”. Först firades Northvolt i Skellefteå och sedan i Dalarna. Dåvarande industriminister Karl-Petter Thorwaldsson skrädde inte orden när Northvolt lovade att skapa 1 000 nya jobb i Borlänge efter att Kvarnsvedens bruk lades ned:

“Vi är på väg att bli en stormakt inom batterier”.

Det är talande att han inte har sagt något när det efter flera år har visat sig att fabriken i Borlänge bara var en vision på pappret.

I Northvolts fall har svenska skattebetalare slängt in 88 miljarder och det berodde bara på att en företagsledning var bra på att dupera politiker. Det är därför förtroendevalda inte bör spela affärer. Men det handlar inte om att tanken på att energivänliga batterier, alternativt miljövänligt stål, är fel per definition. Men hela kedjan av teknik och infrastruktur finns ännu inte och måste få utvecklas. En typisk parallell skulle vara Boo.com, som var en av IT-världens mest utskällda idéer. Idag är det många som köper kläder på nätet, men när Boo.com orsakade en av världens dyraste konkurser var kopplingarna helt enkelt för dåliga för att kunna köpa och titta på kläder i ett vanligt hem.

Att till exempel Northvolt var så uppblåst skulle kanske kunna kallas naivitet eller direkt dumhet. Svenska politiker borde ha lärt sig av en rad misslyckanden när de lekte industrimän. Förre kommunalrådet Jan Bohman (S) i Borlänge eller för den delen hans S-kollega Lennart Olsson i Sveg, som tyckte det var en bra idé att stödja en etanolfabrik där spillvärmen skulle användas för att odla bananer, borde skämmas uppriktigt sagt.

Precis som alla andra som sjungit Northvolts lov och numera knappt har tid att svara när journalister ringer och ställer så grundläggande frågor som varför man har två revisionsberättelser, som tidningen Affärsvärlden har påpekat bland annat. Ett annat exempel på Northvolts misslyckanden är att man verkar ha ignorerat så allvarliga arbetsplatsolyckor som att anställda tappar armarna på jobbet.

Om du måste var snäll, Northvolt-fiaskot är en del av ett större mönster och det handlar om misslyckade parastatala industriella satsningar. Politiker ska inte leka företagsledare och företagsledare ska inte leka politiker. Men främst handlar det nog om naivitet. Att strö över sina handlingar med ord som “hållbarhet” och att vara extremt försiktig med “lönsamhet”, visar att man inte är en företagare utan snarare en bidragsföretagare. Detta gjordes av Northvolt och H2 Green Steel. Ledningen insåg att detta var ett gyllene tillfälle att åka på visionen om den gröna omställningen, som än så länge bara är en snabb slogan. Mönstret upprepar sig i historien när det kommer till att makthavare tror att de kan skapa välstånd ur tomma intet.

Tyvärr är historien om Northvolt inte är över, men de har åtminstone öppet erkänt att de rusade för fort med sina internationella expansionsplaner. Talande är dock att stora kunder som BMW drog tillbaka sin order på 22 miljarder kronor. Vissa företag är nämligen beroende av lönsamhet och att inte hoppa på den senaste trenden inom det som brukar kallas kommenterande klassen. Problemet är dock att de största förlorarna inte är företagsledningen utan vanliga investerare eller de som valt att flytta norr om Dalälven med löfte om stabilt arbete i en växande industrisektor. Det gäller även de naiva politiker som trodde på vackra löften.

Kort sagt är dessa skandaler passar in i långa historier av misslyckanden. Tyvärr verkar det dock som om ingen kommer att lära sig av det som har hänt och folk kommer att fortsätta slösa pengar på industriprojekt som inte kommer att generera vinst. Men bidragsentreprenörer kommer att bli rikare och rådsmedlemmar som inte vet hur de ska balansera en budget kommer att bli lyckligare. Nationalekonomen Ingemar Ståhl brukade skämta om att de riksdagsledamöter som röstade på Stålverk 80 ska få sina pensioner indexerade efter stålverkets lönsamhet och detsamma ska gälla för den gröna omställningen.

Mats Qvibergordförande i investmentbolaget Öresund och bilhandelsbolaget Bilia.

Lämna ett svar