Sommarscenerna viktiga för teatern – hufvudstadsbladet


De tråkiga nyheterna först. Inte mindre än tre sommarscener har meddelat att den pågående säsongen blir den sista. Roma på Gotland, Tofta i Bohuslän och Teatermaskinen i Riddarhyttan. Liten sak, tycker de flesta som förknippar teater i det gröna med amatörer som i samarbete med sommarlovsskådespelare roar lokalbefolkningen.

Teaterns historia talar ett annat språk. Att vi spelar teater inomhus är mest en klimatfråga. Teaterns ursprung i riten antyder att människor i alla åldrar har samlats utanför grottan och delat upp sig i skådespelare och publik.

Om Puck inte hade förvandlat Bottom Weaver till en åsna, skulle teaterns historia ha tagit en annan vändning

Sommaren och teatern har en lång historia som börjar med sommarpjäsen med sommarpjäser, Shakespeares “En midsommarnattsdröm”. Om Puck inte hade förvandlat Bottom Weaver till en åsna, hade teaterns historia tagit en annan vändning.
En av poängerna med amatör- och sommarteaterns nöjen är att vem som helst känner sig hemma där. Både publiken och skådespelarna. Utanför grottan talar vi samma språk.

Teatermaskinen i Riddarhyttan ser nu ut att gå i konkurs om Skinnskattebergs kommun eller Region Västmanland inte kan bistå med mer pengar.

I engelsk litteratur är teatern ett återkommande tema som förekommer hos författare från Dickens till Somerset Maugham. För att inte tala om Bill-böckerna. Hos modernisterna är skepsisen mer genomgripande – Virginia Woolf föredrar läsningens heliga stunder framför teaterns störande inslag; vilket inte hindrar hennes sista roman, “Mellan handlingarna”, från att bli en underbart levande klassiker om sommarteaterns välsignelser.

En av poängerna med amatör- och sommarteaterns nöjen är att vem som helst känner sig hemma där. Både publiken och skådespelarna

Handlingen kretsar kring en familj som varje år har en så kallad “pageant”, en sorts dramatiserad krönika med motiv från Englands historia, från Shakespeare via restaureringen till vår egen tid.
Publiken samlas på gräsmattan, solen skiner, en liten flicka, “klipp som en rosenknopp”, är Prologen och glömmer genast sin replik.
Miljön är i allmänhet lätt sövd, som om Miss Marple väntade på entré. Här är det istället Miss La Trobe som vakar över handlingen och i slutscenen håller upp en spegel för publiken och det är denna förtrollande twist som berättar vad en teaterföreställning av det här slaget kan innebära.

I engelsk litteratur är teatern ett återkommande tema som förekommer hos författare från Dickens till Somerset Maugham

Äntligen en man ställer sig upp och ger sin förklaring: “Som en i publiken vill jag, högst ödmjukt, eftersom jag inte är kritiker, ge dig min tolkning. Det jag uppfattade var i varje fall att vi är delar av varandra. var en del av helheten Ja, det här slog mig när jag satt här med dig i publiken. Vi spelar olika roller, men jag överlåter detta till dig fråga mig själv, att begränsa livet till oss själva?”.

Efteråt, på kvällen, är två av familjemedlemmarna hemma och tittar ut genom fönstret: ”Huset hade tappat sitt skyddande skal. Det var natten innan det fanns några vägar eller hus. Det var natten då grottborna hade betraktat världen från en hög plats bland klipporna. Sedan gick gardinen upp. De pratade med varandra.”
Läs mer text av Leif Zern

Lämna ett svar