På fem månader har jag skrivit två inlägg på X/Twitter.
Under de senaste 21 månaderna har jag postat ett enda inlägg på Facebook som inte var en länk till en artikel jag skrev, och det läser träffande: “Ibland oroar jag mig för att inte lägga upp på sociala medier de roliga/gulliga saker som min dotter sa . Det betyder att hon gick miste om hundratals – kanske tusentals – av likes.”
Då får man se min nedskalade sociala medieaktivitet i ljuset av att jag fortfarande tillhör den tjattrande klassen: opinionsbildarna och tänkarna som håller flödet flytande.
I den årliga rapporten Svenskar och internet uppger att “hälften av de som använder Facebook och Instagram lägger upp eget material på plattformen”.
Det betyder att 50 procent av alla användare skapar ingenting, och att den aktiva halvan förmodligen är som jag, åtminstone att döma av min egen vänkrets: de lämnar knappt ett märke längre, kroppslösa tassar runt nätet i tysthet. Det kallas så dölja sig eller att du är en “spökvakt”. De vittnar om en mättnad av innehåll“för mycket är redan publicerat”, och att inget du skriver längre får några reaktioner.
Den sociala avsikten med sociala medier – att alla ska krönika sina liv och hålla reda på vad andra gör i deras – verkar vara på nedgång.
Istället är flödet fyllt med professionellt skapat innehåll från influencers, annonser från kinesiska postorderföretag, förslag på intressesidor jag skulle gilla, videoklipp där personliga tränare rekommenderar rätter med 100 gram protein. Det är en Tiktokifiering av plattformarna, som har blivit algoritmdrivna rekommendationsmaskiner för saker du ska vara intresserad av, snarare än innehåll skapat av dina närmaste vänner.
Det vi står kvar med är en spökstad med blinkande skyltar.
– Det verkar ha skett en ganska bred reträtt från allmänheten, och då tappar man tron på äktheten i sitt flöde. Min verkar bara bestå av människor som antingen lever på sitt innehåll eller ska marknadsföra något. Kanske är det några som faktiskt skriver om sina liv på ett sätt som jag uppskattar.
Det säger Sven Carlsson, teknikreporter på Sveriges Radios Ekot. För Facebook – som bygger på tanken att människor delar hela sina liv online – är det en ganska dramatisk utveckling, säger han. Det går emot grundtanken i det som kallades web 2.0, där sociala medier och bloggar var drivande mekanismer i utvecklingen av internet: att skapa interaktion mellan användare, få oss att bygga relationer och utbyta idéer.
Den har i allt högre grad ersatts av enkelriktad kommunikation och tydligare hierarki.
– Det är ett steg i mognad av sociala medier. Mer eller mindre professionella innehållsskapare har tagit över. Det kan vara så att de marknadsför en produkt, en politisk idé eller en idé om sig själva som inte nödvändigtvis har så mycket att göra med deras verkliga jag.
Professionaliseringen har gjort att vanliga användares impulsiva dagboksglimtar har gått förlorade. Ibland får jag påminnelser från Facebooks tidsmaskin om saker jag la upp för tio år sedan. Det finns sällan djupare tankar än att jag läste en bok eller satt på tunnelbanan. Det var varken djupt eller viktigt, men det var äkta. Idag har det vuxit fram en strängare standard för vad som är värt att publicera. Att bara lägga upp en bild på en måltid eller en promenad anses nu vara banalt.
Lisa Ehlin är doktor i digital kultur. Hon säger att upplevelsen av att ens kompisar postar mindre kan bero på olika sociala fickor, att det kanske inte gäller i alla grupper. Men det finns definitivt saker som begränsar tankarna kring att publicera saker. Inte minst i perma-krisens turbulenta tid.
– Det är mer spännande att titta på vad man ”borde” och ”inte borde” posta, hur vi har konstruerat normer kring detta och hur folk följer dessa regler – till exempel att resa under pandemin, eller att vara glad när konflikter och krig pågår.
De nya sociala medierna som skulle återställa ett spontant sätt att skildra livet – som Be Real, där man varje dag lägger upp en ofiltrerad ögonblicksbild av vardagen – blev aldrig mer än udda kuriosa. Vi har redan låtit ambitiöst polerade inlägg bli fördomsfulla. Då framstår den faktiska verkligheten som deprimerande DDR-realism. Om du inte kan imitera en influencers professionella estetiska eller privilegierade livsstil känns det meningslöst att lägga upp din egen (objektivt sett sämre) upplevelse.
Justeringen av algoritmerna har i sin tur påverkat hur vi lägger upp. Att textinlägg eller länkar till tidningsartiklar sorterades bort till förmån för upplagda bilder och filmer gjorde att många människors uttryck begränsade. Exponeringen blev mindre, likes därför färre, känslan av att man hade något viktigt att säga minskade därmed kraftigt. Vem skriver du för då? Det blir som den hobbyfilosofiska frågan om trädet som faller i skogen när ingen är i närheten.
– Ibland när jag lägger upp saker i mitt vanliga, fasta flöde så kommer det inga reaktioner eftersom inlägget inte syns. Det kan även gälla berättelser, och det är en märklig sak som isolerar människor, säger Ehlin.
Foto: Helena Shutrick
Däremot belönas konflikter. Inlägg som skapar starka reaktioner får mer utrymme. Inte minst på X, där man kan betala för prioritet i flödet, som har utnyttjats av högerextrema krafter, Elon Musk-lojalister och konspirationsteoretiker. Det skapar en miljö som känns onaturlig för många människor att verka i. Rädslan för missförstånd, repressalier eller helt enkelt disharmoni har en självcensurerande effekt eller får användare att sluta använda plattformen. Förra sommaren var rapporterad den aktiviteten på X rasade.
Även på Instagram verkar det ha skett ett tillbakadragande från allmänhetens ögon. Nyligen avslöjat företagets vd Adam Mosseri att det som har ökat på plattformen istället är privata meddelanden och “story”. Så inlägg som inte hamnar i flödet, kan inte ses av alla och försvinner sedan efter en dag. Instagrams nya satsning Threads vill uttryckligen rikta sig till en inre vänkrets. Meddelandeappen Cocoon har slagordet: “Dela privat med familj och vänner, inte på sociala medier.”
Det nya beteendet verkar vara att vi stänger in oss i våra betrodda bubblor. Jag är inget undantag: jag har låst mina konton och skriver nu vad som brukade vara ett inlägg i en gruppchatt eller i ett meddelande.
“Framtiden är privat”, förutspått Mark Zuckerberg redan 2019. “Tanken är att göra det lättare att flytta från offentliga utrymmen – som Facebooks nyhetsflöde – till mer begränsade utrymmen i grupper.”
Så har det varit. Nu måste det intima skyddas igen, inskrivet i sekretessreserven för låsta konton, chattar i krypterade appar och innehåll som bara når en noggrant kurerad grupp följare.
– Att en tonåring idag skulle föra en slags offentlig dagbok om högt och lågt och dela detta med hundratals människor känns inte särskilt troligt. Det sker dock i mer slutna sammanhang som Instagram stories eller Snapchat, där det är lätt att begränsa storleken på publiken på olika sätt, säger Sven Carlsson.
Vissa plattformar – som Snapchat eller meddelandeappar som Whatsapp och Signal – erbjuder också försvinnande meddelanden, som bara kan ses en gång eller under en begränsad tid.
Att söka digitala säkra utrymmen kan antingen ses som en utveckling mot ett hälsosammare förhållningssätt till livet online. Eller en återgång till det som varnades för i sociala mediers ungdom: när vi bara träffar likasinnade skapas ekokammare och digitala filterbubblor.
– Vi som användare har gått från ren fascination till skepsis mot sociala medier. Vi vet idag, på gott och ont, hur de kan användas och vilka begränsningarna är. Jag tycker att de lärdomarna är positiva, säger Sven Carlsson och avslutar:
– Om det vore bättre att hänga i mer slutna sammanhang och trygga rum vet jag inte. Men det är inte som att det stora bubbliga torget där folk slänger ut sitt innehåll existerar längre. Kanske har det aldrig funnits?
Läs mer:
Gamla inlägg på sociala medier har blivit nostalgi
