Recension: Anna Westphalen svulstig i ”Diana, döden och jag”

Premissen är preciserad i de första raderna av romanen: berättaren blev dödssjuk när hon var 26. Då valde hon att delta i ett medicinskt experiment eftersom hon inte hade något att förlora. Helt oväntat fungerade medicinen och hon överlevde, medan alla andra patienter dog.
Förutom, visar det sig, en kvinna vid namn Diana Klemens, som 23 år senare vaknar upp ur koma och kontaktar berättaren.
Anna Westphalens roman “Diana, döden och jag” handlar alltså precis om vad titeln berättar. Jaget har aldrig riktigt hittat tillbaka till livet efter sjukdomen. Hon för en inboxad tillvaro präglad av medvetenhet om döden, medan Diana har en helt annan inställning till hur bonuslivet ska skötas. Nämligen att åka ner till Schweiz och lämna tillbaka ett antal målningar som funnits i hennes familjs ägo sedan andra världskriget, då de köptes av nazisterna, som i sin tur stal dem från judiska familjer. Jaget låter sig övertalas att följa med.

På baksidan kallade romanen en roadmovie, och det finns onekligen något filmiskt över dess komposition. Istället för att vara uppdelad i kapitel består boken av ett textflöde där scenerna separeras av stjärnor, vilket för tankarna till klipp, och berättandet redan i början låter som ett dubbning:
“Det finns ögonblick då Venedig upphör att vara en stad av sten och glider in i något annat, levande.”
Tyvärr är det också allt för lätt att se bokens inställningar i Hollywood-belysning och höra strängarna gnissla under de mer sentimentala partierna. Upplägget där en person som har förlorat förmågan att leva “på riktigt” hittar den igen genom umgänge med en manisk nissedrömflicka är så cementerad i västerländsk populärkultur att det är svårt att inte låta “500 days of Summer” eller “Eternal sunshine” of the spotless mind”-filtret skymmer texten. Dreamgirl i det här fallet kan vara en 41-årig kvinna som har legat i koma sedan hon var 18, men effekten kvarstår.
Och det är synd, främst för att Westphalens bok delvis vill och gör helt andra saker. Den är till exempel intresserad av skamfrågor. I berättarens fall är det skammen över att ha överlevt experimentet där så många andra dog, men också skammen över saker hon sa till sina vänner när hon fortfarande trodde att hon höll på att dö:
Det är så typiskt för dig, Irene, att vara sen. Ditt liv har så många viktiga punkter, så många är beroende av din värme och din uppmärksamhet. Det stämmer helt enkelt inte och det hedrar dig. Du är kärlek.
Dödsdomen gav henne mandat att uttrycka sig som en allvetande varelse och det ställer till problem när hon trots allt inte dör. Inte för att folk håller henne ansvarig, utan för att de inte gör det.
Här brinner romanen i det sätt den blottlägger att människors förmåga att känna sig jämställda inte bara handlar om öppenhet, utan lika mycket om gränser. Den vars gränser har förstörts kan förlora förmågan att framstå som individ, även för sig själv. Dianas skuld handlar i sin tur om de målningar hon vill lämna tillbaka, men där står det snart klart att det som driver henne i första hand är önskan att bli tackad. Att familjer som blivit bestulna på sina tillgångar inte nödvändigtvis brinner av längtan efter att möta ättlingen till dem som axlat sina förluster passar inte in i Dianas fantasivärld.

Både nazismen och sjukdomarna framstår som rekvisita, snarare än något som verkligen utreds.

Här hade romanen lätt kunnat klubba in ett alltför tydligt budskap om privilegierade frälsare, men till förtjänst är att den inte föreläser sina romankaraktärer. Romanen verkar inte ens helt veta vad Dianas drivkraft är, liksom jaget, det är mer intresserad av att observera henne än att fastställa sanningar. Ändå gör romanens uppblåsthet det svårt att ta dess fall på allvar. Både nazismen och sjukdomarna framstår som rekvisita, snarare än något som verkligen utreds. Formuleringar som “jag saknar ingenting, ångrar ingenting” blir för stora och allmänna för att förstå.

Om du vill dyka ner i den i och för sig mycket relevanta frågan om hur man lever sitt liv när man redan trodde att det var över, görs det betydligt mer noggrant, och utan pråliga scener, i en annan av höstens romaner, nämligen “Selma” av Hannah Lutz (Förlaget M) . Den handlar om en kvinna som genom en mastektomi slapp ett nästan garanterat bröstcancerstraff, utan att bli av med sina bekymmer på grund av det.
Anna Westphalen behärskar romanens hantverk, och resultatet är på intet sätt bara “perfekt förpackad skit”, för att anspela på hennes hyllade debutnovellsamling av just den titeln (2015). “Men Diana, döden och jag” är tyvärr mer förpackning än innehåll.
Läs fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur.