Är väskförbudet synonymt med fler fickor för kvinnor?

Den skotske historikern och essäisten Thomas Carlyle hävdade 1836 att fickor i synnerhet och kläder i allmänhet var rent ut sagt det som gjorde oss till människor. Om en person gör och skapar, resonerade han, då gör han det med saker, och sakerna måste vara bärbara.
187 år senare höjdes terrorhotnivån i Sverige från en tredjedel till en fjärdedel av totalt fem möjliga hotnivåer. I och med det införde polisen i november 2023 ett förbud av säkerhetsskäl, vilket innebär att inga väskor, med undantag för blöj- och medicinpåsar, får tas med till stora konserter, festivaler, sportevenemang eller andra stora evenemang.
Svenskar måste alltså lita ännu mer på vad Carlyle sa gör oss till människor. För den mindre bemedlade delen av befolkningen – läs ”kvinnorna” – kan detta innebära problem.
I Malmö FF-klacken kan man se tröjor och klistermärken med budskapet “väskförbud är kvinnohat”. Även AIK-supportrarna väcker vågor i sin kritik mot påsförbudet. Elin Pettersson är vice ordförande i supporterföreningen Black Ladies som engagerar sig för att öka intresset för AIK:s damsektioner. Hon tar emot i Allmänna Supporterklubbens lokaler i Solna som även fungerar som lager för skjortor och klistermärken tryckta av Black Ladies. De är dekorerade med två ord: Legalisera väskan.

– Speciellt nu på sommaren blir det svårt. Man har alltid väskan packad med saker och man har inte alltid kläder med fickor, säger Elin Pettersson och listar vad man kan behöva: mobiltelefon, powerbank, plånbok, nycklar, snus och tamponger.

Hannah Carlson är modehistoriker vid den prestigefyllda Rhode Island School of Design, RISD. Hon har ägnat större delen av sin karriär åt fickor och gett ut boken “Pockets. An intim history of how we keep things close”.
Hur är det möjligt att damkläder fortfarande inte ofta saknar fickor? Det finns tre svar på den frågan, säger Hannah Carlson: traditioner, sexism och pengar.
För män kom fickan först på 1500-talet, när de började sys in i sidorna av byxor. Fickor blir fler när kostymen blir enhetlig för män, och när herrkläderna går från handsydda till massproducerade följer fickorna med.
Kvinnornas fickhistoria är annorlunda. Man började med kjolväskor – individuella fickor på snören som knöts under kjolarna. Även om kjolväskorna inte syntes var det vanligt att man dekorerade dem med vackra broderier. Det brukade vara så att kvinnor gav dekorerade kjolväskor i present till varandra. Men i takt med att klänningar och kjolar blev mer passande försvann fickväskor och damkläder fortsatte att tillverkas på beställning långt efter att herrmodet industrialiserades (enligt Carlson kunde man inte köpa en klänning direkt i butik förrän på 1920-talet). Under denna period började många kvinnor bära väskor.

– När kvinnor börjar lita på handväskan växer en föreställning om att damkläder inte är gjorda för fickor. Men kvinnorna är besvikna – det finns bevis från 1800-talet, och återigen under kvinnorättsrörelsen: suffragetterna kallade handväskan för “ett tecken på träldom”.
I modebranschen antas det fortfarande ofta att kvinnor kommer att ha en väska och prioriterar estetiska värden framför praktiska. Dessutom slipper klädtillverkarna gärna bekostnad av att designa en välfungerande och välskräddad ficka, säger Hannah Carlson.

I ett reportage i SVT nyligen påstods det att fickor blivit trendiga genom cargobyxor och arbetskläder. Men är fickorna här för att stanna?
– Jag tror att det är en trend som går upp och ner – som det alltid verkar vara. Trenden har förresten pågått sedan, typ år 1800, och 1918 skrevs det i Vogue att “fickor kommer och går”.
Hannah Carlson menar att väskor har förändrats och utvecklats betydligt mer än fickor.
– Det är lite lustigt – man skulle kunna tro att när många prylar bantats ner till en, inklusive mobilen, så hade vi kanske inte behövt släpa runt så mycket skräp. Men jag tror att vi är packåsnor, vi älskar att bära saker.
En annan möjlig orsak är att fler män naturligt bär väskor. Det har blivit normaliserat, oavsett kön.
I boken “Fickor” Carlson hänvisar till en artikel i amerikanska The Cut, där skribenten bevittnade en kvinna som hällde ut sin iced latte över en tunnelbanestol i New York. Hon ser hur kvinnorna i vagnen drar näsdukar och pappersservetter ur sina väskor och hjälper dem att torka upp. Männen är kvar.

– Än idag, när män bär väskor, är det ett val. Om du tänker tillbaka på till exempel din mammas väska kommer du ihåg hur hon alltid hade plåster och annat du kan behöva. Det är en vanlig sak, där alla förväntar sig att någon i familjen ska bära runt på saker åt alla andra.

Hon kallar distinktionen mellan fickor och väskor för den näst största könsuppdelningen i modehistorien, strax efter den tidigare uppdelningen mellan byxor och kjolar.
– Väskförbudet väcker intressanta frågor om makt, om rörlighet, och dramatiserar det faktum att vi har ett könsbestämt sätt att bära saker. Jag tycker att förbudet är otillräckligt för att ta itu med detta och konsekvenserna. Frågan blir nästan metafysisk – vad är en väska?
Denna närmast metafysiska fråga lämnas till arrangörerna bakom evenemangen där förbudet gäller. Polisen anger till exempel inte vad som räknas som en medicinpåse. Men enligt väskförbudets utformning är väskor och toalettartiklar som får plats i en ficka tillåtna.
Emanuel Alvarez, presstalesperson vid polisen, skriver i ett mejl:
“Polisen har fått frågor om påsförbudet sedan det infördes. Det är viktigt att komma ihåg att syftet med förbudet är att skapa trygghet och trygghet och försvåra grova brott vid stora evenemang.”