När jag frågar mina dejter om de har fått kärleksbrev, fnissar de, ger mig en fundersam blick och inser att jag är en excentriker. Svaret är alltid nej
Frågar jag folk i min ålder om bokstäver får jag ofta samma svar: det är onödigt mycket papper; det är bara fakturor; det är dyrt och långsamt. Men det mest nedslående är att nästan ingen minns det senaste personliga brevet de fick från en älskad. Många har aldrig ens fått ett brev; högst ett försenat vykort från dem själva. En yngre kollega till mig visar sig vara kompromisslöst anti-mail.
– Går det att hålla på en tablett så är papperet bara skräp.
När jag frågar mina dejter om de har fått kärleksbrev, fnissar de, ger mig en fundersam blick och inser att jag är en excentriker. Svaret är alltid nej.
Postnummer kan bära en del av ansvaret. Enligt den senaste rapporten från Trafikanalys har traditionella brev gått från cirka 3,5 miljarder 2003 till nästan bara 1 miljard brev 2023. Mellan 2022 och 2023 minskade brevväxlingen med hela 12 procent. Det kan låta mycket; 1 miljard brev för 10 miljoner invånare är 100 brev per person – men statistiken omfattar alla försändelser upp till två kilo. De flesta av dessa är förmodligen varor. Tar man bort fakturor, annonsering och olika påminnelser om att betala medlemsavgifter är det inte mycket kvar. Får du ett julkort har du tur. Det är lätt att se hur min generation aldrig har upplevt känslan av att ha fysiska bevis på en annan persons omsorg, uppskatta omtänksamheten och, i dagens värld, den långsamma takt det medför. Får du aldrig brev vill du inte heller skicka dem.
Visst skickar vi färre brev, men jag undrar om inte denna ständiga storm kring Postnord bidrar till att stöta bort potentiella brevskrivare; att vi sugs in i en ond spiral
Portot för ett enkelt brev på 20 gram var 1996 3,85 kr. Nu kostar samma brev 18 kr. Minimivikten har höjts till 50 gram, men funktionen är densamma. Justerat för KPI motsvarar 3,85 kronor cirka 6,26 kronor i dagens penningvärde. Det är därför nästan tre gånger så dyrt att skicka idag som det var då. 2016 kostade ett frimärke fortfarande 6,50 kr. Sedan dess har priserna skjutit i höjden. Nästan varje år tillkommer några kronor. Senast gick det upp 20 procent. Utdelningen har också försämrats avsevärt. 2022 valde de att dela ut posten varannan vardag. Nu föreslås att “85 procent av breven ska levereras inom tre dagar och 97 procent inom fem dagar”. Visst skickar vi färre brev, men jag undrar om inte denna ständiga storm kring Postnord bidrar till att stöta bort potentiella brevskrivare; att vi sugs in i en ond spiral som leder rakt ner i graven.
Bokstaven död är ett globalt fenomen och liksom utfasningen av telegrammet finns det inte mycket som kan stoppa det. Men fysiska bokstäver har funnits med oss människor i tusentals år i varierande mängder och former, och dess utfasning är skakande. Kan ett sms eller mejl någonsin förmedla det känslomässiga djup som ett handskrivet brev kan? Förväntan på att se vad som väntar inuti, papprets torra struktur mot fingertopparna och framför allt det genomtänkta ordvalet; formuleringar som hade generat de flesta och blivit osagda. Jag tänker ofta på kända kärleksbrev. De mellan Albert Camus och María Casares kommer alltid att tänka på först. “I dig hittade jag en livskraft som jag trodde att jag hade förlorat … (Du) är den enda varelsen som har gett mig tårar”, skriver han till henne. I brev låter sig hjärtat talas på ett sätt som jag aldrig kan föreställa mig ett sms kan göra. Det gäller inte bara kärlek. Kafkas brev till sin far visar också hur bitterhet kan bearbetas.
Jag vill ha en låda med minnen av våra känslor, istället för en kort rad på en app som snart går i konkurs
Möjligen romantiserar jag andras känslomässiga band till det skrivna ordet. Kanske är det bara vi författartyper som dras till brev, sms eller runor, kärleken är och förblir som den alltid har varit. Framtida generationer kan bli nostalgiska inför sms-tiden. Ändå kan jag inte undgå en tjatande känsla av att något håller på att gå förlorat. Jag vill kunna hålla ett papper där någon säger hur de känner. Jag vill försegla arken med rött vax och stämpla mitt sigill. Jag vill ha en låda med minnen av våra känslor, istället för en kort rad på en app som snart går i konkurs. Postnord har kanske inte dödat kärleken, men höjda priser och logistiska problem har inte främjat banden mellan människor. Kanske är det dags att göra bokstäver trendiga igen. Kanske är det dags för Postnord att sluta höja priserna och starta en brevskrivarkampanj. På nästa affisch kan det stå: “Vissa ord förtjänar en stämpel – skriv ett kärleksbrev.”
