Recension: ”Fantastiska rebeller” av Andrea Wulf är en bladvändare

Den stackars studenten blev förvånad när han kom till konserten och fick se vem som satt på första raden. Goethe, Fichte, Alexander von Humboldt och August Wilhelm Schlegel. Året var 1797 och alla var där. Den lilla universitetsstaden Jena, i det tyska furstendömet Saxe-Weimar, hade blivit skådeplatsen för något riktigt stort. En ny tankevärld höll på att skapas. De kallade sig romantikerna.

Ingen grupp intellektuella – vare sig Bloomsbury-gruppen i London eller kretsen runt Hemingway i Paris – kan mäta sig med Jena-cirkeln. Det hävdar åtminstone Andrea Wulf i boken “Fantastiska rebeller” som nu kommit ut på svenska, i en oklanderlig översättning av Inger Johansson. Om Wulf har rätt? Det är svårt att argumentera emot.

Hertigen var ett så inbitt fan av Goethes “The Sorrows of Young Werther” att han började klä sig som Werther

Goethe var äldst i mängden, redan en bit över 40, när han blev inbjuden av hertig Karl August själv. Hertigen var ett så inbitt fan av Goethes “Den unge Werthers sorger” att han började klä sig som Werther, i en gul väst och gula byxor, med en blå rock. Det var precis så Goethe också klädde sig inför deras första möte. Du får inte vara dum. Självklart blev det succé. Goethe fick några rum i slottet till sitt förfogande. Där kunde han sitta om vintrarna i sin länsstol, alldeles intill spisen, i vit kuskmössa och flanelljacka. Han hatade kylan.
Under åren kring sekelskiftet strömmade poeter, filosofer, prosaister och andra briljanta sinnen till Jena med bultande hjärtan och en brinnande frihetslängtan.
Filosofen på allas läppar var den kortvuxne och tjocke Johann Gottlieb Fichte. Det var Goethe som rekommenderade honom till tjänsten vid universitetet. Han kallades filosofins Bonaparte och hade satt jaget i centrum för sin filosofi. Eleverna avgudade honom. Hertig Karl August var mer bekymrad, särskilt efter att Fichte förutspått aristokratins nära förestående död. Just det uttalandet gjorde också en liten krets av konservativa studenter upprörd som uttryckte sitt missnöje genom att kasta stenar genom Fichtes fönster, varpå Fichte (uppfräschad med champagne) gick efter eleverna med en pistol. Hyresvärden ingrep.

Lugnare för sinnet var Friedrich Schiller, en dramatiker som sysslade med botaniska intressen. Så började vänskapen med Goethe, som fick i uppdrag av hertigen att skapa en botanisk trädgård.
Schiller blev centrum för det hela när han startade tidningen Die Horen där de unga romantikerna kunde sprida sig i all sin nakenhet. Alla var inte imponerade. En kritiker kallade tidningen ett “resignationstempel där de kan uppfylla sina naturliga behov”. Andra föreslog att ett mer passande namn skulle vara Die Huren (hororna).
Den flitigaste av skribenterna var August Wilhelm Schlegel, som anlände till Jena på Schillers begäran. Med sig hade han den andliga Caroline. Hon var några år äldre, änka och med mer livserfarenhet än de flesta. Dessutom påläst och snabbtänkt. Wilhelm von Humboldt själv, det universella geniet som senare grundade världens första forskningsuniversitet, blev förfärad över tanken på att möta henne i “en tävling av kvickhet och skarpsinne”. Tillsammans med sin nya man Schlegel översatte hon “Romeo och Julia”. Majoriteten av hennes mans texter, visade det sig senare, faktiskt var hennes verk.

Intrigen tjocknar när den yngre brodern Friedrich Schlegel kom till stan. Fräck och vild var han motsatsen till sin bror. Han gjorde det rätt när han publicerade en nedsättande recension av Schiller och hans tidskrift. Efter det tappade storebror sina uppdrag. Det blev inte lättare av att Friedrich blev kär i den äldre broderns fru Caroline. Hon var desto roligare – Friedrich “roar oss verkligen med huvudet, som är krusigt både på utsidan och insidan”.
Vad mer som händer ska inte avslöjas här. Det får läsaren upptäcka för sig själv i denna mästerligt uppbyggda berättelse, en kulturhistorisk page-turner som får den tyska lilla staden absolut att blomstra av liv.
Vissa fördjupade begreppsdiskussioner får inte så mycket utrymme, men det är inte heller något som saknas. Bokens verkliga styrka ligger i dess litterära kvaliteter. Det är ett imponerande hantverk. Även om det är en fackbok, med mer än hundra sidor anteckningar och bibliografi, är den skriven med samma lätthet och driv som en spänningsroman.

Majoriteten av hennes mans texter, visade det sig senare, faktiskt var hennes verk

Men just det imponerar inte på alla kritiker. För drygt ett år sedan noterade Rebecka Kärde på dessa sidor (19/5 2023) att Wulf inte nådde samma framgång i Tyskland (Wulf är halvtysk) som i den engelskspråkiga världen. I Tyskland växer en viss misstänksamhet mot deskriptiv historieskrivning.
Liknande röster har nyligen hörts i Sverige. Jesper Högström, som med sin Tora Dahl-biografi “Jag vill skriva sanningen” kan räknas som en av de främsta svenska företrädarna för karaktärsdrivet berättande, fick fisken het förra året när hans Gunnar Ekelöf-biografi publicerades i tidningen Respons . Slarvigt, trivialt och tröttsamt var domen.
Anmärkningar av samma griniga slag kan säkert göras här också. Om du nu är benägen åt det hållet. Eller så väljer du att njuta av denna underhållande utbildningsresa. Tänk om någon kunde skriva en lika välresearchad som fängslande page-turner om romantikerna i Sverige, kretsen kring Atterbom och Geijer och salongerna hemma hos Malla Silfverstolpe i Uppsala. Det hade varit en gärning, det!

Läs mer:
Rebecka Kärde: De tyska romantikerna ville “poetisera” livet och vetenskapen
Rebecka Kärde: Romantiska idéer skimrar i ett nytt museum i Frankfurt