Det är svidande kritik för Sverigedemokraternas kärnpunkt i Tidösamarbetet.
Sedan 1980-talet kan en invandrare få 10 000 kr för att återmigrera, förra året beviljades a ansökan. Efter en jämförelse med Danmark drar Ruist slutsatsen att om regeringen höjde ersättningen till svindlande 350 000 kronor så skulle fortfarande bara 700 personer per år ha emigrerat från Sverige. Så är det färre än som invandrat till Sverige som asylsökande nyss i juni månad. För en totalkostnad på knappt en kvarts miljard skattekronor per år. Dyrt – och med betydande negativa bieffekter.
En hög subvention, konstaterar utredningen vidare, “sänder en signal till subventionens målgrupp om att det är oönskat i Sverige – även i den mån staten är villig att betala stora belopp för att bli av med delar av den.” Det är klart att den som får höra att det inte ska vara här, varken känner sig välkommen eller i längden blir intresserad av att vara en del av samhället.
Migrationsminister Maria Malmer Stenergard (M) föreslår att förstärka den känslan genom att kommuner, som fortfarande har kontakt med nyanlända, får i uppdrag att försöka få återflyttningen till botten. Samma tjänsteman som borde ta handen och välkomna invandrare – hjälpa dem att komma in i samhället – borde därför erbjuda en flygbiljett och en bunt sedlar i andra handen.
På tal om signaler. Så sent som i torsdags stod migrationsministern och berättade med tillfredsställelse att människor från Irak, Somalia och Syrien emigrerade i större utsträckning än som invandrat nu. Ja, hon pekade faktiskt ut tre grupper för att specifikt visa att de flyttar härifrån, och berättade att vi nu istället hade invandring som är “bra för Sverige”.
Det sänder förstås signaler om hur man ser på vissa människors plats i Sverige.
SD har aldrig haft integration som mål, aldrig arbetat för integration.
Tidösamarbetet vilar på ett löfte om att ta itu med den organiserade brottsligheten. Och tuffa åtgärder vidtas. Men om nyrekryteringen till gängen ska stoppas och parallellsamhällen försvinna räcker det inte med hård rättspolitik. Segregationen måste lösas.
Det har varit målet för regeringspartierna Moderaterna, Liberalerna och Kristdemokraterna. Det är faktiskt så de har argumenterat för en strikt migrationspolitik, att det krävs för att klara integrationen. De som har kommit hit måste in i samhället. De borgerliga har alltså skilt sig från Sverigedemokraterna som helt enkelt inte vill ha hit vissa personer.
SD har aldrig haft integration som mål, aldrig arbetat för integration. Återvandring har alltid varit centralt i deras politik.
Därför är det inte så konstigt att Sverigedemokraterna trots de små effekterna nu vill införa 350 000 kronor per person för frivillig återvandring. Priset är inte så viktigt – det viktiga är att invandrare lämnar Sverige.
För de borgerliga parter bör beräkningen vara annorlunda. Att utreda återvandring var en kompromiss för att uppnå Tidöavtalet. Nu har utredningen sett förslaget. Regeringen kan istället välja att lägga en kvarts miljard mer på bättre integration – eller att fortsätta låta SD hålla i tyglarna.
Läs mer:
DN:s redaktion: Rädda surströmmingen, KD – det är en svensk tradition
Nils Funcke: Visst måste Sverige samarbeta med Nato och EU – men de nya spionlagarna hotar vår yttrandefrihet
Parisa Amiri: Kronor nu eller Kumla senare – man behöver inte vara lärare för att förstå det
