Recension: – hufvudstadsbladet

När Linnea Axelsson vann Augustpriset 2018 var det en smärre sensation. Bara en gång tidigare har en diktsamling fått priset – då var det Tomas Tranströmers ”Sorgegondolen” – och här blev det också poesidebut. Och hennes “Ædnan” sög verkligen in oss läsare i ett storslaget epos som följde två samiska familjer genom 1900-talet fram till idag. Det är en sådan bok som jag håller inom mig som en intakt värld, där jag när som helst kan titta in och se hur människor och renar strävar längs bergssluttningar och älvdalar.
I sin nya diktsamling “Sjaunja” återvänder Axelsson till närliggande regioner i Norrland. Sjaunja är Europas största myrområde som breder ut sig norr om Gällivare, lika stort som Blekinge. En gång i tiden fanns här permanentboende, många av dem samer, som bodde i isolerade byar och livnärde sig på fiske, renskötsel och magert jordbruk. Idag har naturen återtagit marken och i de vidsträckta sjöarna och skogarna finns ett ovanligt rikt djurliv.

Axelsson öppnar hans bok med en dikt där jaget så att säga går in i detta enorma landområde. Hon verkar bo söderut, har man och barn, men verkar återvända hit när hon får chansen. Sedan går hon ut på en vandring.
Ensam går jag bort till sjön där jag knappt fäste…
under ytan skimrar orden som gåtor,
ett landskap som bara
väckt av den som minns.
En gång rann en stig ner dit.
Fötter som sprang,

en kropp sökte vila;
många har namn, andra
har inget namn.
Jag lyssnar efter tecken
vill lyfta landskapet som en bokstav ur vattnet,
skriva om var deras tankar försvann.
Hon följer gamla resvägar och stigmarkeringar, vandrar över myrar och tallhedar, kikar in i övergivna hus. Linnea Axelsson frammanar en region där det finns spår av arbete, förluster, sorg, liv. Här svävar också mytologiska varelser som de tre systergudinnorna som vakade över barns födelse men som idag är sysslolösa och bortglömda.
Genom samlingen beskriver Axelsson suggestivt hur det samiska är kopplat till allt diktjaget ser, hur bokstäverna rullar i munnen: “Uppför backen och ner igen,/mjukt, så du känner varje steg:/sirdolaš, sirdolačča”. Svenskan, mannens språk, det som “sliter” och “skrapar”, har varit längre från naturen.

På många sätt känner du igen Axelsson från “Ædnan”. Hon har samma enastående förmåga att skapa naturbilder som är lika vackra som de är mättade. Ändå är “Sjaunja” ingen riktigt lyckad samling, eftersom den är så påfallande ojämn.
Framför allt svajar bokens mellersta del, “Syrlandet”, där dikterna ofta löper över flera sidor och består av korta, luftiga och spända rader. Det blir då oerhört viktigt att varje ord laddas, annars misslyckas dikten. Och det gör det, gång på gång; en svindlande bild följs av en intetsägande, en original av en platt. I “Maskar” skapas en perfekt språkspänning genom hela dikten, medan den som följer, “Ljusstakar”, är så platt att man inte riktigt förstår varför den var med.
Jag är också tveksam när hon försöker vara rolig, som när en av de samiska gudinnorna håller ett “peptalk” eller har tagit ett “ledigt år”. Poesi kan vara hur kul som helst, men här blir tonen ansträngd.
Möjligen tänkte Linnea Axelsson att själva boken skulle fungera som Sjaunja med sin urskog och att den därför skulle kunna bli abrupt och ohanterlig. Men jag saknar den medvetna formen i “Ædnan”, som skapade en tydlig episk rörelse genom de 800 sidorna och hjälpte till att hålla bilder och reflektioner i schack. Det fanns riktning, Linnea Axelsson visste alltid vart hon var på väg. Jag kommer aldrig att bli övertygad om att hon vet här.

Läs fler recensioner av aktuella böcker här.