Under lördagens höstpremiär står Dramatens konstnärliga ledare på stora scenen och höjer rösten igen för den flerstämmiga teaterkonsten. Kvaliteten har varit upp och ner, men under Anderssons tid på Dramaten har utbudet definitivt varit spännande mångsidigt.
Välkomsttalet låter också som ett eko från tiden då mångfald var okontroversiell. Då blev det som bekant ett kontroversiellt signalord, ungefär lika inflammerat som “representation”, och framkallade gallfeber bland alla som ville bevara svenskt kulturliv. I samma veva reducerades ordet till en kolumn i kulturpolitikens excelblad, vilket slog syftet. Istället för mångfald – en perfekt storm av fyrkantighet.
Lördagens välfyllda arrangemang i jugendpalatset vid Nybroplan, med smakprov från säsongens repertoar, bjuder därför på välbehövlig variation. Höstöppningen har föregåtts av en reklamkampanj där bland annat Stockholms närtrafik tapetserats med flaggor i neonfiltrerade färger, plus namn av olika nationaliteter och ursprung, samt blandade stadsnamn: Starobilsk, Marrakech och Niskanpää .
“Hela världens nationalscen”, lyder beskedet.
Det känns nästan så som 2014 igen, det mytomspunna peak vaknade-år, med tonvikt på nästan. Även om ordet mångfald inte används i kampanjen framhåller Dramaten vikten av att “skildra perspektiv och röster från vår pluralistiska och polyfoniska värld”.
Det borde nästan vara överflödigt att konstatera. Med betoning på nästan. År 2024 är det en konstnärlig, solidarisk och uppmuntrande programförklaring.
Sista gången det har kommit alarmerande rapporter om auktoritära tendenser i bland annat Georgien och Slovakien, där regeringarna vill tvinga landets kulturinstitutioner i, ja, fåniga riktningar. Till exempel har chefen för den slovakiska nationalteatern precis fått sparken, med hänvisning till att han är en “politisk aktivist” som prioriterade utländska operasångare framför inhemska.
Det är värt att skydda den fria konsten där som här. Bland annat genom att Sveriges nationella scener fortsätter att öppna sina dörrar för en mångfald av konstnärer, uttryck och infall. Snart väntar en repertoar med regissörerna Falk Richters “King Lear”, Mina Salehpours “Vredens druvor” och Mellika Melouani Melanis Kristina Lugn-mix “Titta en älg”. Nåväl, mångfald är fortfarande att föredra framför dumhet für alle.
Läs också:
Färre nya föreställningar på Dramaten i höst
Dramatens nya vd: “Det finns fördelar med svensk konsensuskultur”
