Staten måste låna ut upp till 300 miljarder kronor som sedan lånas ut till kärnkraftsbolaget som bara behöver stå för 25 procent av själva finansieringen. Utredaren föreslår vidare att företagen ska garanteras ett elpris på 80 öre per kilowattimme i 40 år.
Det finns flera skäl att vara kritisk mot förslaget.
Först och främst det rent ekonomiska; kärnkraft är dyrt, det tar lång tid att bygga och framtida elpriser är svåra att förutse. Om elpriset blir lågt i framtiden tvingas hushållen betala mellanskillnaden via skattesedeln. Med tanke på att elpriset per kWh de senaste tio åren i genomsnitt runt 40–70 öre, beroende på elområdet blir det en förlorande verksamhet.
Att låsa in ett elpris på en marknad där den tekniska utvecklingen går snabbt och framtida efterfrågan är osäker, tillsammans med de enorma investeringskostnaderna, riskerar att tränga undan andra viktiga investeringar.
300 miljarder i lån ökar statsskulden med 30 procent och skulle som jämförelse räcka till både nya stambanor och gratis tågtrafik med SJ i över fem år. Detta när det finns andra energislag som är många gånger billigare än kärnkraft, som sol- och vindkraft.
Den andra stark anledningen till kritiken mot kärnkraftssubventionerna är förstås riskerna. Sannolikheten för olyckor är minimal, men risken finns och om en olycka är framme kan det få förödande konsekvenser. Dessutom, mer än 50 år efter att Oskarshamn 1 togs i drift, har vi fortfarande inte löst frågan om hanteringen av det kärnbränsle som används i produktionen. Det är fortfarande osäkert vad som kommer att hända med allt högaktivt kärnbränsle, som redan idag uppgår till 8 000 ton och behöver säkert lagras i 100 000 år.
Det enda positiva med kärnkraftsfrasen är att Moderaterna och deras regeringspartners har förstått att marknaden inte kan lösa alla problem.
Kärnkraftens stora fördel gentemot andra kraftformer sägs vara att den går att planera. Men under energikrisens år 2022 stod det klart hur sårbart det kan vara att lägga alla sina ägg i en korg. Kärnkraftsnationen Frankrike stod inför stora problem när deras kärnkraftverk stängdes för underhåll och reparation, eftersom kärnkraften står för ungefär två tredjedelar av landets elproduktion.
Det enda positiva med kärnkraftsvurm är att Moderaterna och deras regeringspartners har förstått att marknaden inte kan lösa alla problem. Den politik som väljarna röstat in vill ha kärnkraft, men ingen privat investerare eller långivare är beredd att helt finansiera den.
Denna problematiska situation kan appliceras på flera områden: det saknas hyresfastigheter med överkomliga hyror, det finns för få kollektivtrafik och tågavgångar i stora delar av landet, arbetslösheten är hög i grupper som står långt från arbetsmarknaden. För att nämna några sociala problem där ingen kan fylla statens roll och säkerställa långsiktig samhällsnytta – inte bara kortsiktig lönsamhet.
Oppositionen med Socialdemokraterna i spetsen har en nyckelroll i frågan om ny kärnkraft. Om det inte finns en bred riksdagsmajoritet för förslaget hoppar inte företagen på tåget – trots de generösa villkoren. Om kärnkraftssubventionerna ska bli verklighet måste fördelarna för gemene man bli betydligt tydligare. Motkraven bör därför handla om:
1. Drifta kärnkraft i statlig regi. Om skattekollektivet ska stå för nästan hela notan bör de också få del av den potentiella vinsten. Ny kärnkraft ska endast drivas av statligt ägda Vattenfall.
Det finns också en säkerhetspolitisk aspekt av att äga kärnkraft; vid krig eller kris är det statens ansvar att säkra kärnkraftverken. Kriget i Ukraina är en smärtsam påminnelse om att kärnkraft inte är vilken makt som helst.
2. En bostadspolitik för de boende. Precis som det inte är marknadsbaserat att bygga kärnkraft är det inte marknadsbaserat att bygga bostäder för låginkomsthushåll. Släpp kravet på att allmännyttan ska drivas marknadsmässigt och låt istället bostadsbehoven stå i fokus. Starta ett statligt byggföretag och stödja bostadsbyggandet för att få bukt med bostadsbristen.
3. Ett statligt infrastrukturprogram. Sätt spaden i jorden för nya stamledningar och stötta kommunerna i stora infrastruktursatsningar som VA-nät, kollektivtrafik, hamnar och badhus. Det är områden där det antingen blir för dyrt eller inte ens genomfört om det helt ska hanteras på marknadsmässig basis.
4. Höj beskattningen av stora elanvändare. Den stora anledningen till att elproduktionen behöver byggas ut handlar inte om normal hushållskonsumtion, utan stora industrier som slukar mycket el. Företagen står för merparten av Sveriges elanvändning. Om det offentliga ska bygga ut kärnkraft eller andra typer av kraft till stora kostnader måste företagen också bidra och betala.
Vi ser ett stort behov av att staten behöver satsa mer på det som bygger Sverige starkt. Det är klart att ökad elproduktion är en del av det, men det är inte självklart att vi ska lägga våra, och kommande generationers, gemensamma medel på att gynna en enda typ av kraft. Hushållens ekonomiska intressen måste få större genomslag i energipolitiken samtidigt som statens roll och ansvar vidgas till fler områden.
Läs fler artiklar från DN Debatt.
