Han blev lärare istället. Folkskollärare, i den fiktiva besserwisser John Chronschoughs arvföljd den mest förringade av yrken. Senare vidareutbildade han sig till ämneslärare i biologi, kemi och geografi. En stolthet för en man från rekordårens arbetarklass.
“Underskatta aldrig lärarna”, skanderar Tim Walz när han nu efterträder som Kamala Harris vicepresidentkandidat i den amerikanska valrörelsen. Han är också geografilärare, ännu en i raden i folklärarnas kulturhistoria: från grundskolläraren Selma Lagerlöf , den välbeställda frankofilen Lars Hammar i filmen “Den sista resan” till förbundskaptenen från den magiska sommaren 1994 Tommy Svensson – som Walz inte bara fotbollstränare utan även mästare från Växjö, en mjukt talande ledare i ett tid för egofixering, bråk och brus.
Det är lätt att se hur Tim Walz karriärval återkommer, inte bara i hans populistiska tjafs utan också i den politik han har fört som guvernör i Minnesota. Ett av de många älskade klippen som cirkulerar är av honom som undertecknar lagen som garanterar gratis skollunch till alla barn i staten. Inga kuponger eller färgkoder baserade på föräldrarnas inkomst. Inga förödmjukande applikationer. Gratis för alla, punkt. Glada skolbarn trängs runt sin guvernör och hejar.
Men de riktigt intressanta frågorna som Andersens saga väcker är dessa: Hur kunde det ta så lång tid för någon att berätta sanningen? Hur kunde vi bli lurade?
Reformen har visat sig bli en framgång. Närvaro i skolor ökade, klassrumsbuller minskade, prestanda förbättrades. Politik som konsten att göra livet bättre för så många människor som möjligt. Så detta är vad USA:s republikaner nu försöker beskriva som liktydigt med att öppna helvetets portar.
Men det är också med lärarens, eller snarare med barnets, syn som Tim Walz har förändrat valrörelsen. Det var när han i ett morgon-tv-program för några veckor sedan kallade Donald Trump och hans partner JD Vance för “konstig” – “konstig” – som han välte spelet i ett slag.
Effekten var plötslig och liknade det som händer i HC Andersens klassiska berättelse “Kejsarens nya kläder” (som son till en folkskollärare passar jag på att påminna om att den inleds med att två luriga skräddare lurar kejsaren att sy nya kläder i ett magiskt tyg som gör att mindre begåvade människor inte kan se det, och eftersom ingen vill framstå som dum, låtsas alla se “kläderna”). Alla vet hur historien slutar. Kejsaren går stolt runt i staden i bara mässingen men så fort ett barn säger att det är så bryts förtrollningen. Bergen faller från människors ögon. Alla ser att kejsaren är naken.
Men de riktigt intressanta frågorna som Andersens saga väcker i sammanhanget är två andra: Hur kunde det ta så lång tid innan någon berättade sanningen? Hur kunde vi bli lurade?
Svaret är det stora miraklet i alla dramatiska sociala och politiska förändringar. När väggen väl faller undrar alla hur den kunde stå där så länge. I samma ögonblick som folket ser att kejsaren är naken, blir det möjligt att säga saker som tidigare, i ett tillstånd av rädsla eller apati, var meningslösa. Det är precis vad som händer när Kamala Harris och Tim Walz pekar ut Donald Trump som “konstig”. Vad har Trump och JD Vance kvar om de inte längre kan livnära sig på andras rädsla?
Svaret är ingenting. Vad som avslöjas av termen “konstig” är deras nakenhet: de har inga trovärdiga politiska reformer, inga visioner om att bygga ett bättre samhälle, ingenting. Deras svar på gratis skolluncher är tirader om att lägga ner utbildningsdepartementet.
Visst kan han – som alla riktiga lärare – tala till lärda män på latin. Men han föredrar att göra det med folket i folkets sätt
Mycket har gjorts av Tim Walz självsäkra maskulinitet, hans “pappa” och busiga utseende – en man i sina bästa år som kan fixa en förgasare, kasta frisbees till sin hund på sin främre gräsmattan och skruva upp hyllor i barnrummet utan att borra snett eller svära. Det är denna robusta offentliga natur som gör att han kan säga saker med trovärdighet som ingen annan politiker har kunnat göra. Visst kan han – som alla riktiga lärare – tala till lärda män på latin. Men han föredrar att göra det med folket i folkets sätt.
Att han och Kamala Harris framför allt representerar – även för oss som inte bor i USA – är en återgång till en vettig vardag. De för politiken tillbaka till verkligheten från Elon Musks förvrängda mardrömslandskap, vulgariserar världen och trivialiserar det meningsfulla. Och en politik som på detta sätt förs tillbaka till verkligheten leder i sin tur till en förstärkning av nuet – en insikt om att vårt liv här och nu är det viktiga – och vrider initiativet ur händerna på dem som drömmer tillbaka till en storslagna förflutna eller måla dystopiska domedagsfantasier om framtiden. När Kamala Harris och Tim Walz insisterar på att använda ordet “glädje” – är det, som någon påpekade, till och med mer konkret än Barack Obamas slogan “hopp”. Hopp handlar om framtiden, glädje över vad som händer idag.
Tim Walz vet att de flesta amerikaner inte sitter och pratar om att förbjuda George Orwells roman “Animal Farm” eller andra förment läskiga böcker.
Kanske finns det också några allmänna skollektioner här för andra som har lidit av politisk depression de senaste åren.
För det första, att motståndet mot en destruktiv och auktoritär rörelse kan byggas från glädje. För det andra att politik måste handla mindre om fantasi och mer om att göra livet så uthärdligt som möjligt för så många människor som möjligt, här och nu. Individens förhoppningar kretsar ofta kring familj och boende, utbildning och arbetsplats, fritidssysselsättningar och vardagliga relationer. Samhället existerar inte för att förverkliga någon enskild idé befriad från dessa vardagliga livsvillkor.
Tim Walz vet att de de flesta amerikaner sitter inte och pratar om att förbjuda George Orwells roman “Animal Farm” eller andra förment läskiga böcker. De pratar om barnens skola, föräldrarnas ålderdom eller oron över att inte få vård om man blir sjuk. Endast genom förnuftig vardagspolitik kan idén om varenda människas värdighet förverkligas – den som gör att alla barn ska kunna stå utan skam, i lunchkön och i skolkatalogen.
1949, några år innan pappa skulle börja gymnasiet, gjorde tidningen Vi en undersökning med rubriken “Framtidstro trots allt”. En av dem som svarade var en författare som visste att barns villkor också bär på en hård humanistisk moral. “Det behövs gladare människor”, skrev Astrid Lindgren, “för att skapa en värld där det är möjligt att leva.”
Läs fler spalter av Björn Wiman. Prenumerera även på nyhetsbrevet Kulturvecka med Björn Wiman som kommer i din brevlåda varje torsdag.
