Toppfarten var 200, en hastighet som Hardy till sin stora sorg aldrig nådde på dåtidens svenska vägar. Han hade dock det inofficiella småländska rekordet mellan Västervik och Mörtfors, tre mil på smala, kurviga och kuperade grusvägar på under 20 minuter. Själv vågade jag aldrig sitta och titta ut på träden som susade förbi i rasande fart utan låg mest på golvet, för jag tyckte att det var det säkraste stället.
Min fosterfar Oscar men som var murare och inte flygingenjör hade en helt annan syn på fartens lockelse. Han köpte sin första bil, en Volvo PV 444, först när han fyllde 50, när han äntligen fick pengarna efter ett helt liv av slit på frysställningar.
Min fosterfar Oscar, å sin sida, som var murare och inte flygingenjör, hade en helt annan syn på fartens lockelse.
Lugnt och stilla reste Oscar och hans fru Greta de fyra kilometerna från den lilla villan han själv byggt i Norra Ängby till Vällingby för att handla på Domus eller tanka på OK. Och ibland på semestern åkte de runt i Sverige och slog läger vid någon sjö. Men aldrig att han sköt sin drömbil över 90.
Men en gång togs Oscar för fortkörning! Denne rättfärdige man som aldrig varit i trubbel med rättvisan hade kört 60 genom Vagnhärad när polisen stoppade honom, och han fick böter på 50 kronor, en händelse Oscar aldrig riktigt kunde komma över.
Jag blev mig själv mer lik Oscar än Hardy när det gällde bilar. Alla bilar i mitt liv har inte kostat mer än vad Hardys Lancia kostade på 40-talet. Jag köpte min allra första bil, en Ford Anglia, rostig som en gammal kakburk, för 50 kronor när jag var 17. Och så har det fortsatt genom åren.
Min andra bil var en Renault Dauphine för 300 kronor som en SL-buss körde in i sidan på och totalt mosade. 1 500 sa försäkringsbolaget och frågade om jag var nöjd med det. Jag bugade nästan i telefonen när frågan ställdes.
För SL-pengarna blev det sedan en röd Fiat 600 med taklucka som jag körde till Grekland och hem igen, en ganska tuff resa eftersom det kokade om jag kom upp i 87. Sen blev det en ny Renault, med startvev denna tid, eftersom det var opålitligt och kunde stängas av när som helst.
Varje rött ljus och varje tomgång var en utmaning, och jag minns att vintern 1968 var ett helvete. Ingen värme i bilen och två par handskar, jag slet av allt skakande när det stannade. Och så hålet i golvet som jag måste täcka med tidningar och kartong så att avgaserna inte skulle läcka in.
Men min Mazda 323 var ett fynd. 27 000 mil utan knappt verkstadsbesök. När jag var på OS i Nagano 1998 och berättade om min guldklimp och alla mil minns jag att japanerna bugade sig i vördnad. Men bara ett år senare tog applåderna slut. Hela främre vagnen gick sönder mitt i rusningstrafiken på Bällstavägen och med sorg i hjärtat såg jag bärgningsbilen dra iväg med min gamla trotjänare, som genom åren klarat av den ena Europaturen efter den andra med sin fru och svärmor och två tonårsdöttrar med bagage.
Nu har jag en gammal Saab som jag köpte begagnad för 20 år sedan, som redan hade varit igång i 10 år då. I den har jag burit mina barnbarn i alla år utan några större problem, men förra veckan började det yla när jag kom upp i 85, alltså nästan samma hastighet som när Fiat började skramla för snart 60 år sedan.
Därför blev jag på min Saabs förmodligen sista resa ett enkelt avrundningsmärke för alla fartfantomer. Förutom på enfil 90 vägar. 50 bilar i kö bakom mig, jag som bara kunde köra lite över 80. Tuta och blinka och så jäkla skylten för den gamle jäveln så fort ett körfält blev två. Det var press hela vägen från Karlskrona till Stockholm.
Sedan läste jag dvs i tidningen om 27-åringen som framgångsrikt slog svenskt rekord över Hallandsåsen. 246 kilometer i timmen, visserligen utför, men ändå. Polismannen som plockade upp honom lät nästan imponerad då han lyckades dubbla hastighetsgränsen. Ändå tackade han nej när polisen tyckte att det hade gått lite för fort. “Hur snabbt? Det märkte jag inte”. Cool kille, men trots sin oskuld blev han av med körkortet på plats. Men fick ändå köra hem med bilen!
Han hade en väldigt fin bil, den här 27-årige mannen, säger polisen. Och dyrt. Märket kommer inte att avslöjas här, men långt över en miljon ska den här unge mannen ha laddat upp.
Han hade en väldigt fin bil, den här 27-årige mannen, säger polisen. Och dyrt. Märket kommer inte att avslöjas här, men långt över en miljon ska den här unge mannen ha laddat upp. Och snabbt också. 0 till 100 på 3,3 sekunder. Toppfart 300. Kanske var det för att kolla om instruktionsboken stämde som han drog iväg i 246:an.
Eller för att han hade bråttom för att han var tvungen att hämta på dagis eller för att han kom för sent till företaget. Eller för att han bara ville slappna av i allmänhet, och då räckte det inte med ynka 110.
Nåväl, han fick åtminstone böter. 4 000 för sitt Hallandsåsrekord. En ganska överkomlig summa med tanke på kostnaderna både i liv och pengar om han välte, och istället för diket hamnade på mötande körfält. Hade han parkerat fel i Stockholm hade det kunnat kosta honom 1 800:-. En ekvation värd att tänka på.
Därav ett förslag vilket borde ligga i god tid nu när åtgärderna enligt vår justitieminister ska bli allt hårdare. Vår 27-årige rekordhållare borde ha fått två val för att ta sig ur platsen där han stoppades. Antingen för att ta sig hem till fots. Eller åk med bärgningsbilen till skroten och tvingas se din käraste leksak komprimerad till en platt fyrkant av stål och plåt.
En användbar läxa för alla dödsryttare som fördubblar hastighetsgränsen. Fantomens lag alltså: “Hårt mot det hårda!” Men då hade min pappa nog aldrig slagit några småländska rekord.
Läs också:
Nils Funcke: Visst måste Sverige samarbeta med Nato och EU – men de nya spionlagarna hotar vår yttrandefrihet
Parisa Amiri: Kronor nu eller Kumla senare – man behöver inte vara lärare för att förstå det
Aron Lund: Allt faller samman – Mellanösterns problem är mycket större än Gazakriget
Anna Hedenmo: När jag såg Åkessons iskalla leende fick jag nog
Clara Sandelind: Upplysningsmännens rasism berodde inte på tidsandan – nu görs samma misstag igen
Agneta Pleijel: Halva mitt liv klipptes ut och raderades
Bengt Westerberg: SD har fel – du behöver inte glömma din historia för att hitta ett hem i ett nytt land
Somar Al Naher: Israel har vänner i arabvärlden – det är mer än man kan säga om palestinierna
Henrik Berggren: Vad behöver vi ens Filminstitutet till när det beter sig så här?
Birgitta Ohlsson: Nio poäng för att rädda demokratin från högerpopulisterna
Liza Alexandrova-Zorina: Sluta drömma om att ryssarna ska avsluta kriget
Per Hagman: Det här kommer att bli sista sommaren som någon tar en Voi till sin jävla
Messiah Hallberg: Jag vet inte så mycket om Åkesson – men han har ingen aning om vad som är bra satir
