Gör en anmälan till störningsakuten!
Som obetydlig detalj i kulturens värld gör dig själv riktigt, oproportionerligt, arg? Skriv till störningsakuten och berätta! Du når oss på storningsjouren@dn.se. I slutet av sommaren samlar vi läsarnas huvudsakliga störpunkter.
Kanske störs du mest av triviala saker, och störningen är ofta helt oproportionerlig. Men problemet med nonsens är att du förbiser det och inte avbryter läsning, titta eller var som helst distraktionen dyker upp. Det är som med människor. Om en person du pratar med helt plötsligt framför en helt grotesk åsikt – som att barnäktenskap ska tillåtas eller att strandskyddet ska avskaffas – så lämnar du samtalet och återvänder aldrig till sammanhanget där störningen uppstod. .
Mindre störningar är fler smygande. Som en trevlig och engagerande person man pratar med, som plötsligt lutar sig fram för att betona något och avslöjar fruktansvärt dålig andedräkt. Du ryggar instinktivt. Man blir skeptisk, men glömmer snart bort obehaget eftersom personen faktiskt är väldigt trevlig och engagerande. Efter ett tag är det unkna ögonblicket helt bortglömt.
Jag kallar det grimasklippet och det är vansinnigt irriterande
För att gå vidare till konsten är det som skådespelaren som då och då måste vänta på promptern. Om det är en bra skådespelare, skruvar du på dig själv men glömmer det snart. Inom musik är det förstås fel ackord. Det är en felsteg som är lätt att förbise. I litteraturen kan de mindre störningarna ta formen av typografiska fel. Författare som konsekvent skriver t.ex öppenhjärtad, omständlig eller missbrukar ordet tills demonstrerar den litterära motsvarigheten till dålig andedräkt. Om boken annars är bra förbises det tillfälliga obehaget. Man kan alltid luta sig lite bakåt. Lite svårare att acceptera är när en författare bygger upp känslan av att bli förstådd med ett fenomen eller en miljö, och svämmar över det i en talande modefluga. Som den där romanen som utspelar sig i missbrukarkretsar som insisterar på att kalla metamfetamin metamfetamin. Därefter förgiftar misstanken resten av läsningen.
När det gäller kulturföremål kan du bli störd av författare som tar lång tid att komma till saken. I det här fallet är saken huvudsakligen tv-serierelaterad och dyker upp när två eller flera personer har en konversation. Jag kallar det grimasklippet och det är vansinnigt irriterande.
Petter och Lotta pratar allvarligt. Klippt till Petter som säger något upprörande. Klipp till Lotta som är chockad och förbannad. Klipp tillbaka till Petter som går över gränsen. Men samtidigt ser man Petter, man ser också bakhuvudet på Lotta och en liten del av hennes ansikte, och det är tydligt att hon sitter och flinar. Klipp tillbaka till Lotta, nu knallröd i ansiktet och vrålande tillbaka.
Grimasklippet är kusin till mikrofonen-i-bilden och det anstår inte en trettio miljarder serier
Ja? Det är svårt, eller hur? Alla vet att samtalet har spelats in ett antal gånger från olika vinklar och att skådespelaren som inte är i fokus inte alls behöver agera utan bara sitta där som stöd. Men grimassnittet drar tittaren direkt ur fiktionen och kastar henne brutalt in i filmsituationen.
Jag har inget emot en hälsosam Verfremdung-effekt eller ett kreativt och hisnande metaperspektiv då och då. Om det är på plats och en del av den konstnärliga avsikten. Grimasklippet är kusin till mikrofonen-i-bilden och det anstår inte en serie på trettio miljarder dollar att ta itu med sådant.
Det stör mig. Sluta.
Veckans störning
Vems fel är det: Förläggare och TV-serieregissörer.
Föreslagen lösning: Titta på vad du producerar och rätta till felen medan det finns tid.
Tidigare sjukdomar:
Hanna Fahl: Prequel-terrorn förstör kulturlandskapet
Clara Popenoe Thor: Museerna borde dra ur kontakten
Tara Moshizi: Sluta lägga upp dina egna dansklipp på sociala medier
Kajsa Haidl: Välj ett bra bandnamn, inte ett meningslöst
Niklas Wahllöf: Tala ur ditt skägg, Richard!
