Detta hände en pojke vid Slussen i mitten av juni (DN 7/8): En man stod bredvid honom, tittade på honom, drog sedan fram en kniv och attackerade, plötsligt och utan ett ord. På bilderna från övervakningskameran ser det ut som att han ler.
Pojken försökte fly, men snubblade och landade på golvet i vagnen, där mannen högg honom i ryggen. Brottsrubriceringen är mordförsök och enligt åtalet var det “tillfälliga omständigheter” som gjorde att den skadade mannen lyckades ta sig undan innan mannen dödade honom.
Polisen misstänker rasistiska motiv.
Polisen misstänker rasist motiv; gärningsmannen ska tidigare ha sagt till personalen på hans asylboende att “bara vita människor gör sitt jobb” och att “alla andra är onda”. Han hade även narkotiska läkemedel i blodet vid överfallet.
Men för pojken spelar det förstås ingen roll vilka drivkrafter mannen kan ha haft, eller hur förvirrad han kan ha varit. Attacken var oprovocerad. Och det har traumatiserat honom, han vågar inte vistas på offentliga platser längre.
“Jag kommer aldrig att kunna gå ut säkert igen. Det är… ja, det är dåligt”, säger han i förhör. Det känns extra svårt just för att ingen hjälpte honom.
Och varför gjorde ingen det?
Inte konstigt det allmänheten är upprörd över den här typen av händelser. Att det finns insändare med rubriker som: “Vart har civilkuraget tagit vägen?” (DN 12/8). Att politiker främjar införandet av lagar som tvingar vittnen att ingripa. Det är bara det att verkligheten är mer komplex.
Det är lätt att dra fram en kniv och sticka in den i någon. Pojken säger i förhöret att han inte ens insåg att han blivit knivhuggen förrän senare, då han märkte att hans kläder droppade av blod. Och även om andra faktiskt såg vapnet, gör chock konstiga saker med människor. En vanlig första reaktion är att låtsas att det inte är någonting. En annan att bli förlamad av skräck. Vi vet inte heller vilka medpassagerarna var. På övervakningsbilderna framstår de närmaste som andra barn och unga.
Jag säger inte det här att be om ursäkt. Jag vill bara nyansera en händelse som är fruktansvärd, men som kanske inte är ett tecken på att samhället är kört till botten och att ingen bryr sig om sina medmänniskor. Och jag hoppas att pojken med tiden ska återta tryggheten som togs ifrån honom, och återigen känna att världen är en plats där de allra, allra flesta vill väl och gör så gott de kan.
Läs mer:
Lisa Magnusson: Okinawanerna hittade meningen med livet – och förlorade den igen
Elias Rosell: Vad gör vi när Sveriges befolkning blir äldre och Europas minskar?
