Anders Cullhed: Genuskänslighet i ny Shakespearetolkning

Om William Shakespeares artonde sonett skriver en av dess svenska översättare, poeten Eva Ström, med rätta att den inte bara är “sonnettcykelns mest reciterade dikt, utan också en av världslitteraturens mest kända dikter i allmänhet”.

Så det kan vara motiverat med en snabb titt på några av försöken att lyfta detta kanoniska stycke (kom ihåg mästerläsaren Harold Bloom: Shakespeare är kanonens centrum!) till svenska. Den är föranledd av ännu ett bidrag till våra tolkningar av de övergripande 154 dikterna, Tova Gerges “Sonetter”.
Originalet lyder enligt 1609 års upplaga:
Ska jag jämföra dig med en sommardag?
Du är vackrare och mer tempererad:
Hårda vindar skakar majs kära knoppar,
Och sommarens hyreskontrakt har ett alltför kort datum:
Ibland för varmt lyser himlens öga,
Och ofta är hans guldhy dämpad,
Och varje mässa från mässan avtar någon gång,
Av en slump, eller naturens förändrade kurs utan trim:
Men din eviga sommar skall inte blekna,
Inte heller förlora besittningen av den mässa du är skyldig,
Inte heller skall döden skryta, du vandrar i hans skugga,
När du i eviga led till tid växer,
Så länge män kan andas, eller ögon kan se,
Så länge lever detta, och detta ger dig liv.
Några enkla observationer kan göras på en gång. Det är, för att använda en grov term, en kärleksdikt. Det finns en älskad du, och frågan är om den är jämförbar med naturen, underkastad förfallets lag. I nionde raden kommer poetens svar: din skönhet skall bestå, försäkrar han, för det är nedtecknat i min poesi. Hans repliker är nämligen “eviga”. De kommer att läsas så länge människor andas och ögonen ser. Det liv som måste gå förlorat i biologin måste finnas kvar i poesins värld.
Så bli inte förvånad över att poetens tonfall blir triumferande: du får evigheten av mig, och bara av mig! Liksom andra poeter från de brittiska öarna undvek Shakespeare de tröstande blickarna mot den himmelska saligheten som, efter den tongivande Francesco Petrarca, var så vanliga på kontinenten. Det är inte i paradiset eller i den tredje himlen, utan på böckernas sidor, närmare bestämt på just dessa boksidor, som den älskade kommer att leva vidare.
Här måste jag begränsa mig till några av de senare försvenskningarna av sonetterna. Sven Christer Swahn 1981:
Ska man jämföras med en sommardag?
Du är mer älskvärd, mer passande het;
majsens milda knoppar bryts av vinden
och alla sommarens kontrakt är på gång.
Ibland är solens ansikte för varmt
och mörknar ofta hennes gyllene drag.
Allt vackert tar sig av och gör det fattigt,
nedbruten av ödet och naturlagarna.
Ditt sommarglöd ska aldrig blekna
och förlora allt på dödens direktiv,
Han lyckas aldrig skryta med din grav,
min dikt och dina barn ger evigt liv;
så länge män kan andas ser ögonen,
må detta leva vidare och ge dig liv.
Swahn lyckas bra med “sommarkontraktet” som åtminstone ger en uppfattning om originalets korttidslån: vi leasar bara sommaren, återbetalningstiden kommer fortare än fort! Han lyckas också fånga den dubbla nedbrytningsprocess poeten upptäcker i naturen: ödet, “slumpen”, såväl som naturens lag, det vill säga årstidernas växlingar, “naturens skiftande gång”.

Att dödsdirektivet innebär ett avsteg från originalet spelar inte så stor roll, tycker jag, eftersom själva konstruktionen känns Shakespearisk, som hämtad från dramat. Däremot tycker jag att det är synd att Swahn blandar in duettens barn i diktens tolfte rad. Jag kan gissa varför. Fortplantning stod också på agendan i den elisabethanska poesins hantering av dödligheten. Vi lever också vidare genom avkomman. Visst, men inte här, i sonett 18.
Martin Tegen 2007:
Ska jag likna dig en sommardag?
Men du är av en mer älskvärd sort.
I maj kan frostiga vindar orsaka obehag,
och bästa sommaren är för kort.
För ljust och varmt kan himmelögat lysa
och ofta döljs dess gyllene syn.
Det ljusa kan förvandlas till en smärta,
naturens nycker blir plötsligt outhärdliga.
Din ljuva sommar kommer dock aldrig att blekna
och förlorar inte vad den vackrast äger;
För Döden kan inte skryta med att du förrådde
när du stannar kvar i vad dikten säger.
Så länge män andas ser ögonen,
så länge dikten livet för dig ger.
Tegen – väl orienterad i ämnet, några år senare aktuell med monografin “Vem var Shakespeare? Sonetternas gåta” – avstår tack och lov, till skillnad från Swahn, från att normalisera det himmelska ögat till solen. Men faktum är att han tar flera steg bort från originalet Han får ett mjukare flöde i texten på bekostnad av Shakespeares egenheter och kanter syns inte i Tegens version, sommarens arrende är som bortblåst, att det ljusa kan förvandlas till en smärta. blir nästan obegripligt, och sista raden är mer som ett pedagogiskt förtydligande (som fördubblar rad 12) än en slutklämma.
Eva Ström 2010:
Ska jag likna dig en sommardag?
Du är vackrare, mer mild och varm,
de klara majsknopparna slits av vinden
och sommaren stänger snabbt sitt gröna rum.
För varmt ibland kan vindens öga lysa
och ofta dold är hennes gyllene hy,
allt som är vackert måste en gång vissna,
av ödets förändringar är allt dömt att fly.
Men din sommarskönhet vissnar inte,
tappar inte glansen som du bär
och dödens skryt kan aldrig möta dig
när eviga rader i min dikt du är.
Så länge män kan andas ser ögonen,
må detta leva vidare och ge dig liv.
Ström blir raka motsatsen till Tegen. Hon kryper in Shakespeare i huden. Det är bra att sommaren är både ljuvlig och mild, till och med ljummen, och det är okej att den stänger snart. Himlens öga är där, som ibland går i moln. Vissheten om att naturens skönhet minskar får en aforistisk form av Ström: “allt som är vackert måste en dag vissna”, vilket är just vackert. Sonettens standardiserade vändpunkt, i rad 9, markeras omedelbart, precis som i klassisk tradition, med ett motsättande “Men”. Kontrasten är tydlig och effektiv. De två indragna och parrimmade slutraderna, typiska för engelskspråkig sonettpoesi, är nästan ordagrant försvenskade.
Tova Gerge 2024:
Om jag ser sommardagen i din form?
Du är av det mildare och älskvärda slaget:
De ömma majsknopparna skakas av stormen,
och sommarens kontrakt är för kort:
Ibland blir himlens blick för varm till slut,
och ofta döljer moln hans gyllene drag,
allt fint blir mindre fint och ebbar ut,
av en slump eller av naturlagen.
En evig sommar försvinner aldrig: din.
Din skönhet kommer ingen att röra,
trots att du skryter gör dödsskuggan dig aldrig till sin egen,
i rader sprider du, spirande mot evigheten.
Om människor kan andas ännu och ögonen ser,
så är det här, och du får liv i det.
Gerge avviker på flera ställen från sina föregångare. Hennes ursprungliga sätt att formulera sonettens inledningsrad gör hela stycket dialogiskt, som om författaren fick en fråga: “Ser du sommardagen i min form?”, och så svarar han med denna dikt. Flera fina saker: sommaren är både mild och härlig, kolla, och dess “kontrakt” går ut, kolla. Att allt vackert blir mindre vackert är gemytligt med originalet, och att “dödsskuggan” ekar vår gamla bibelöversättning (Ps. 23:4) är bara bra. Det enda jag har svårt med är att duetten “är spridd i rader”. Att det “växer” är fullt förståeligt (“du växer”) men “sprider sig”? Eftersom raderna är bortkopplade från sitt attribut, “evig”, blir det också svårt att förstå att de syftar på verserna i en dikt. Du kan lika gärna föreställa dig raderna i en välskött rabatt.

Gerge profilerar sig. Hennes översättningar av år 2024 har ett fall: kropp, kön och queer är viktiga för henne, och det med rätta när det kommer till en diktbok som denna. Värt att notera är att både Swahn och Ström behandlar det himmelska ögat i det feminina, medan Tegen håller sig till det neutrala “dess”. Deras val är fullt förståeligt, de är båda favoriserade mot bakgrund av att den svenska solen gärna är en “hon”. Men den engelska solen är precis som latinets och de romanska språkens maskulina, så även i Shakespeare – och Gerge.
Samma könskänslighet framträder i de sista raderna. Där har Shakespeare “men” som får en exemplarisk motsvarighet i Tegen: “folk”. Men både Swahn och Ström har svårigheter, tror jag, med sina “män” (även om sonetten ofta anses riktad till en ung man). Det låter, åtminstone 2024, som om duon kommer att leva för evigt så länge den manliga delen av befolkningen andas och ser. Det är inte rimligt. Gerge fyller på med “folk”, vilket är bättre.
Gerge kompletterar sina tolkningar med ett utförligt efterord, där hon ger en personlig redogörelse för sitt arbete och sina – omfattande – studier i ämnet. Fokus ligger på “fanfiction” (med Shakespeares i huvudrollen) och “autofiction”, där översättaren själv hamnar i fokus, “en kulturarbetare i fyrtioårsåldern” som har hakat på sonetterna sedan tonåren. Hon pratar för sig själv: “Visst finns det plats för ytterligare en svensk älskare här? Ingen av de andra är trots allt så underbar som du, lika rytmisk, lika kapabel att uppfatta och uppskatta queerläckan, lika bra på dubbla språkliga lager. lika ivriga att gestalta sex utan nervös hej-hej.”
Jag tror nog att Gerge underskattar sina föregångares känslighet för de oklarheter som kännetecknar sonetterna, men lite självskrytande kan någon behöva i sammanhang som dessa. Hon är tydlig med att det här är poesi gjord med ord – och rytmer – snarare än idéer. Det är därför ras, kön och lust kan glida in i mitten av kanonen. Och därför är ytterligare svenska älskare mer än välkomna.
Anders Cullhed är författare, professor i litteraturvetenskap och kritiker vid DN Kultur.
Läs fler helsidor i DN Kultur:
Arne Melberg: Franz Kafka sökte frihet från anonym makt
Thomas Steinfeld: Tolstoj förtjänar inte moralisternas svart-vita läsningar