Vemodig bilderbok om vardagens små förluster

Det är lätt att uppehålla sig vid något som inte blev som planerat. Något gick fel, man förstår inte riktigt hur det gick till, och det skaver.
Det är i ett sådant efterspel som Lisen och Emma Adbåges “Äppelkänsla” utspelar sig. Ett barn minns tillbaka till gårdagen, när han och hans förälder spelade spel och fikade. Det är ett gäng äpplen som sätter igång minnet, äpplen som köpts till igår, men aldrig ätits. En Madeleine-tårta, om än tillbaka till gårdagen, och till en outtalad känsla av melankoli, tomhet … sorg? Kanske för att äpplena var de vuxnas favorit. Känslan av att någon gjorde uppoffringar för dig. Men framför allt minns barnet sin ilska när det mysiga plötsligt tog slut. Vad hände egentligen?
Som i många andra böcker där systrarna Adbåge står som avsändare – tillsammans eller var för sig – briljerar de i de stora och små frågorna. Precis som i Emma AdBåges “Slottet” (2019) och “Såret” (2022), Lisen Adbåges “Dom som väster” (2018) och deras gemensamma “Människor – främlingar och vänner, någon du kanske känner” (2019), för att nämna några, dessa skildrar skarpsinnigt ett barns upplevelser – kanske slår honom för första gången – som det inte finns riktigt ord för. Eftersom ingen kan förbereda dig för livets alla gråskalor, plötsligt är du bara mitt i en.

Emma AdBåges böljande, färgglada illustrationer är underbart naiva och fångar barnfamiljens nästan omistliga attiraljer. En kaffefläck blir både något säkert och en öppning för att grubbla över det man inte kan kontrollera eller greppa. Lisen Adbåges text är lakonisk och säker, där det eftertänksamma barnet minns: “Vad kul det var tills du sa att det fanns hopp i sängen och en dag imorgon också. Minns du hur arg jag blev då?”

Det heter barn är randiga i sin sorg, och det är tydligen många andra känslor också. Det är tydligt mellan raderna och i detaljerna hos Lisen och Emma Adbåge, och i insikten om att barn behöver bearbeta sina upplevelser på sitt eget sätt. För vem vill att en mysig stund ska förvandlas till ett slagsmål? Men här behöver ingen vuxen – varken en barnbokskaraktär eller författare – inskärpa på barnet några sanningar om att säga förlåt och göra rätt. Barnet kommer fram till det själv, utan att några ord om saken faktiskt behöver sägas. För livet är också så; tillfälligt, konstant, utan att egentligen behöva göra så mycket.
Att vara människa kan vara sorg över oätna äpplen, men det kan också vara att krama din förälder i vetskapen om att deras kärlek är ovillkorlig. Oavsett vem som vinner i Fia.
Läs mer av Emma Holm och mer om barnböcker