Arkeolog och forskare Ulla Moilanen från Vapriikki i Tammerfors står i Pälkäne kyrka och berättar om den forskning som görs på de lämningar som anlände från Stockholm i tisdags till den lilla orten i Birkaland.
Inte kyrkan där Gustaf Retzius plundrade gravar för att få material till sin “rasbiologiska forskning”, utan den yngre från mitten av 1850-talet.
En forskargrupp bestående av en osteolog, två genetiker och bioarkeologen Moilanen – alla i vita skyddsdräkter – ska undersöka kvarlevorna under ett par veckor innan de begravs.
– Vi känner till namnen på fyra av kvarlevorna, säger Moilanen.
En är den lokala kändisen Daniel Medelplan som var den som klippte träsnitten till ABC-boken Yxi är ihopkopplad med lasten tawara från 1666.
De övriga kan vara två bröder från Ulfsby, Anders och Gustaf Keinumäki, som dömts för halmrån och dog i häktet på Sveaborg.
– Av några av skallarna kommer vi att kunna göra 3D-modeller och kanske i framtiden visa hur de här personerna såg ut, säger Moilanen.
Moilanen säger att DNA- och proteinanalyser och isotopstudier kommer att genomföras. Att fastställa lämningarnas ålder kan visa sig vara svårt eftersom det på platsen där Retzius tog sina prover har funnits minst två gamla träkapell och föremål som går tillbaka till vikingatiden har hittats.
– DNA-analysen berättar om den avlidnes genetiska kön och kan berätta om eventuella familjeband. Eller det kan visa vilka sjukdomar som helst som personen har haft.
Osteolog Anne-Mari Liira visar en av skallarna med en godartad, långsamt växande tumör. Det är hon som gör benanalysen och kan utifrån den fastställa bland annat ålder och vad personens allmänna hälsotillstånd har varit.
Hon säger att målet är att ta alla prover så att de skadar dem så lite som möjligt.
DNA-proverna tas från de små benen i öronen eller från tandsten. Tandsten används också för proteinanalyserna.
– Där ser vi nästan allt som den personen har stoppat i munnen, säger Ulla Moilanen.
Ett exempel är att man kan se vilken typ av mjölk personen har druckit: ko, get eller får.
Isotopanalyserna kan visa vilken typ av berggrund vattnet som personen har druckit är gjort av.
– Det gör att vi kan ringa in där den personen har varit.
På tisdagen kom kvarlevorna packade i lådor från Karolinska Institutets lager i Solna till Pälkäne.
En process som har tagit sex år. År 2018 skrev ett 30-tal sverigefinnar en namninsamling om att dödskallarna som Gustaf Retzius grävde upp under sin expedition till Finland skulle lämnas tillbaka. Kommittén för återlämnande av finska lämningar försökte under många år pressa Karolinska Institutet för att återvändandet ska ske. Det blev en politisk fråga för president Sauli Niinistö tog inofficiellt upp problemet med dåvarande Sveriges statsminister Stefan Löfven efter ett besök i Pälkäne. I riksdagen tog koalitionsledamoten Pauli Kiuru upp frågan lite senare.
För Karolinska Institutet har repatriering av kvarlevorna har varit en svår fråga. Inte bara för att KI har förknippats med den här typen av forskning, trots att det var länge sedan, utan också för att det har varit svårt för institutet att hitta sätt att få tillbaka dem. Det har varit lättare att repatriera lämningar av urbefolkningar än att skicka tillbaka de finska lämningarna.
Det var först i oktober 2022 som dåvarande rektor Ole Petter Ottersen meddelade att “KI har ingen anledning att behålla dessa lämningar i våra anatomiska samlingar. Tvärtom vill vi lämna tillbaka dem till Finland.”
I ett blogginlägg skrev Ottersen att “Retzius och hans kollegor gjorde ett misstag 1873. Idag verkar en sådan handling djupt oetiskt. Vi har också offentligt bett om ursäkt för KI:s del av det som hände då.”
Det har också lett till att KI tagit bort kopplingarna till far och son Retzius. Bland annat heter ett av klassrummen inte längre Retzius utan Christina Larsdotter. KI har även velat att Retzius väg i Solna ska byta namn.
När Gustaf Retzius reste till Finland tillsammans med läkarkandidaten Erik Nordenson och Åbobördige Christian Lovén hade han ett stort mål. Retzius skulle bevisa pappa Anders Retzius teori om att den finska “rasen” var lägre stående och tillhörde den “gula rasen”. Till skillnad från svenskarna som var vita arier.
Anders Retzius, som kallades “skallmätningens fader”, hade utvecklat ett skallindex för att “bevisa” teorin.
Någon gång i juli anländer 1873 Retzius med sina kumpaner via Åbo till Helsingfors där de togs emot av medicinprofessorerna George Asp och Johan Wilhelm Runeberg. Tammerforsbon Ernst Adolf Solin anslöt sig också till gruppen för att klara sig i finska Finland.
Under sin fyra månader långa resa i Finland samlade de in 70 dödskallar från Pälkäne, Eno, Pielavesi och Rautalampi.
Det största antalet kom från Pälkäne och Sankt Mikaelskyrkan, en öde kyrka byggd i slutet av 1400-talet eller början av följande sekel.
Kyrkan var då inte längre i bruk som kyrka, men fungerade ändå som Pälkänes bårhus och platsen där människor opererades.
Retzius behövde inte välta gravstenar av lyktor eftersom många av de begravda låg under kyrkgolvet som hade sålts som timmer när kyrkan avvecklades.
“Retzius tog förmodligen de skallar som var lättast att nå”, skriver historikern och arkeologen Juho Ruohnen om den svenska expeditionen i tidskriften Muinastutkija. Artikeln har titeln On skull marks. Utgrävningsplatser för Retzius expedition 1873 och beskriver de gravhögar och ortodoxa kyrkogårdar från vilka dödskallarna togs. Muinastutkija (ungefär forntida forskare) är Finlands arkeologiska förenings tidskrift.
I slutet av augusti är det tyst runt ruinerna av den gamla kyrkan. Taket som rasade för över 130 år sedan saknas fortfarande och ett stadigt sommarregn faller över gräsmattan.
De kvarlevor som tagits från Pälkäne ska begravas på den nya kyrkogården i början av september. 151 år efter att de plundrades för “forskning”.
