Allt kändes extra speciellt eftersom konserten annonserades på sociala medier bara en timme innan start. Vi som var där hade precis scrollat på Instagram vid rätt tillfälle och råkade befinna oss på gångavstånd från lokalen.
Det var nästan för mycket, för starkt. En händelse som känns lite svår att greppa att man faktiskt varit med om.
Men jag var där.
Fakta.Drake
Duon har prisats för sina spektakulära scen- och ljusshower på olika platser som Cosmonova, Kungliga Operan och Dalhalla i Rättvik. I februari ger de en annorlunda konsert på Avicii-arenan, kallad “Kite on ice”, där konståkare, hockeyspelare och ismaskiner kommer att finnas med.
Aktuell med deras första fullängdare “VII”, som släpptes tidigare i augusti.
Min kärlekshistoria med Kite började i samband med att jag 1) började plugga och lärde känna folk som på allvar introducerade mig för elektronisk musik från Tranås och 2) åt tillräckligt med Fredrik Strage (som i denna tidning tog rollen som Drakens överstepräst) Kult).
De senaste åren har duon från Småland varit en av de musikaliska akter som betytt mest för mig. De större än livet-ish, den skamlösa teknomaximalismen, sturm och drang i nutida synthpop-skena. Svängningarna och störtfloden av känslor som träffar precis där de ska, högljudda toner av brutna relationer samt ovillkorlig eufori.
Tidigare i augusti släppte Kite sin allra första fullängdare (exklusive livealbumet från Kungliga Operan). Det kan låta som en större sak än vad det faktiskt är. “VII” följer de sex EP:s som hittills har utgjort kärnan i diskografin, och samlar singlar som släppts av gruppen sedan 2017.
Ändå är jag märkbart rörd. Dels fyller den en orderskapande funktion som alltid är uppskattad. Men samtidigt blir Kites beslut att släppa ett studioalbum för första gången ett fint försvar mot alla de som gråter över formatets död. För ungefär en månad sedan uttalade popstjärnan PinkPantheress: “Jag lyssnar inte på album. Jag lyssnar bara på låtar”, verkligen ett anmärkningsvärt uttalande som kommer från en artist. Men i den digitala uppmärksamhetskulturen, som bekant, det blir allt svårare för albumformatet att hävda sig, vilket också återspeglas i traditionell musikkritik.
Samtidigt finns det relevanta och aktuella invändningar att göra: vi har precis upplevt Charli XCX:s brat-summer, ett perfekt exempel på albumets popkulturella explosivitetspotential. Domedagsprofeterna kanske inte förstår riktigt.
Men frågan är om vi ens kan kalla “VII” för ett ordentligt album? När jag lyssnar igenom skivan och kan bifoga i princip varenda låt tillsammans med ett minne från de senaste åren känns det som om Kite gjort en förbjuden manöver. Kan du göra detta utan att paketera det som en samlingens bästa?
Skivan fungerar inte som ett exakt tidsdokument, utan snarare ett bevis på att mycket kan hända på sju år. Här finns tunga “Demons & shame” som en vacker utlöpare från 2015 års EP “VI”, en typ av låt som Kite förmodligen (tyvärr) inte skulle ha gjort idag. Vi går fram och tillbaka genom repertoaren, från Blanckmass glittrande popproduktion “Teenage bliss” till den orkestral hjärtskärande “Hopelessly unholy”. Här är nerven i “Glassiga ögon” och det mekaniska slipandet i “Remember me” eller “Losing”. “Panikmusik” sprudlar nästan av desperation och galenskap, en känsla som upprepar sig på den förtrollande “Don’t take the light away”. Finalen, med den sympatiska titeln “Hum hum”, kommer att bli ett värdigt efterskrift. Egentligen är det bara den misslyckade “Bowie ’95” – lika spännande som Davids eget nittiotal – som jag inte förstår.
Bitarna blir en del av något större. Suggestivt febrig “Changing” blir förlösande “Hand out the drugs” som i sin tur ebbar ut innan den sakrala ljudmattan i hemstadseposet “Tranås/Stenslanda” – skivans allra bästa låt – rullas ut. Nästan fem år har gått sedan jag hörde sångaren Nicklas Stenemos öppningsrader för första gången, men det känns lika starkt som då:
“Kommer du ihåg skärvorna där hemma? / När vi sprang ensamma längs gatorna på dem”
Kite samlar ihop sina skärvor. Kanske är det mest ett PR-trick, kanske är det att betrakta som “fusk”. Men mer än något annat blir det ett bevis på duons särställning i vårt samtida musiklandskap, att den egensinniga större än livet-syntharna lever upp till sina påståenden även i aggregerad form. “VII” är förmodligen tjugotalets bästa svenska album hittills.
Tre äldre Kite-låtar som är “larger than life”:
En nästan nio minuter lång upplevelse som innehåller de kanske vackraste och mest sanna textraderna som företaget Stenemo och Berg plågades över: “Och jag börjar / släpper in några människor / jag är uppe för tårar / Upp för livet / jag jag är redo för hjärtesorg”.
“Dansa igen” (2013)
Här kommer alla känslor på en gång. Igen. Mångsidig “Dance again” ligger precis i skärningspunkten mellan skimrande hopp och bitterljuv melankoli. Mot sista refrängen står du försvarslös.
“Rhythm” (2013)
Dansmusik relaterad till Nordpolens mest magiska ögonblick, en låt som verkar kunna accelerera oändligt. En förtrollande hyllning till natten, om man så vill.
Gabriel Zetterström är frilansjournalist och ny musikkritiker i DN. Han skriver också litteraturkritik för DN.
Läsa alla texter om musik här.
