“Khovanshchina” är en prequel till det auktoritära maktstyre som Vladimir Putin ser sig själv som arvtagare till, där lösningen på alla problem stavas mord, våldtäkt eller underkastelse. Om man nu ska spela ryska istället för att lyfta fram ny, illusionsfri ukrainsk opera, så är den sällan spelade “Chovashchina” från slutet av 1800-talet inget dåligt val. Till trumpeter och virvelvindar har Peter den store lagt ner strelzerupproret och halshugget sina kontraktssoldater; bröt bojarerna (1600-talets oligarker) och tog kontroll över den rysk-ortodoxa kyrkan. Kosackstyret i Ukraina är snart ett minne blott.
Kompositören var verkligen coachad ihärdigt i nationalistisk riktning av den ryske ärkepropagandisten/konstkritikern Vladimir Stasov – men Mussorgskijs opera är en ofullständig bål, som i händerna på Esa-Pekka Salonen och Gerald McBurney blir en lätt dekonstruerad dödsmassa över ruskyi mir (den ryska värld), där tablåerna löses upp i Tuomas Norvios hemskt virvlande elektroniska ljudbild. Århundraden av rysk självömkan, kvinnohat, fatalism och giftig nationalism sipprar igenom operans folkvisor och marscher, filtrerade genom ett lapptäcke av orkestrationer (Stravinskij, Rimskij-Korsakov, Sjostakovitj, Ravel).
Jag uppfattar Esa-Pekka Salonens “Chovanshchina” som en sorgerit för vänskapen med Valery Gergiev: fredsprojektet som ritats upp på en servett, efter en blöt natt i St Petersburg, visade sig vara ännu en framgångsrik rysk propagandakupp. När det dessutom visar sig att Gergiev inleder sin egen säsong i S:t Petersburg om en vecka med “Khovanshchina” väcks frågan om inte Baltiska festivalen har spelat ut sin roll. Om du inte kan släppa det förflutna kan du helt enkelt inte se framåt.
Östersjöfestivalen pågår till den 31 augusti.
Läs mer:
Nu bär Esa-Pekka Salonen Putinkramare
Sofia Nyblom: Där Tjajkovskij spelas minskar syret för ukrainska artister
Sofia Nyblom: Om Kiev faller kommer troligen Valerij Gergiev att dirigera segerkonserten
