Det finns flera förklaringar till varför vi hamnade i den här krisen. I tider av oro och rädsla drar vi oss tillbaka inåt, skyr världen och försöker “härda oss”. Vi väljer att fly in i spänningslitteratur, romantik och söta berättelser om små byar på landsbygden.
Men inte bara. Vi väljer att ta hand om oss själva, utveckla vår hjärna, vår trädgård, vår matlagning och vårt sexliv. Handböcker, guider till ett bättre liv, en bättre kropp och att tjäna den första miljonen fortsätter att gå relativt bra i den svenska bokhandeln, tillsammans med biografier och true crime.
Visst har digitaliseringen påverkat bokbranschen enormt, men det är lika uppenbart att tidsandan påverkar oss – vi har blivit personligt och nationellt navelskådande
Det är lätt att se en rak överföring av vad som går bra på Netflix och vad som går bra på Storytel, Sveriges största streamingtjänst för ljudböcker. Visst har digitaliseringen påverkat bokbranschen enormt, men det är lika självklart att tidsandan påverkar oss – vi har blivit personligt och nationellt navelskådande.
Just nu är vi extremt introverta. Vi är sjukt hungriga efter verkligheten, det autentiska och “det sanna”, vilket är lätt att förstå i en värld full av falska nyheterpropaganda och köpta meddelanden. Vi vill hitta något att lita på. I vårt sökande efter detta läses och lyssnas naturligtvis också personliga berättelser som självbiografier. Dessutom har vi de senaste åren haft en explosion av grov brottslighet i Sverige, gängkriminalitet har skördat hundratals offer, så att true crime har blivit en framgångsrik genre är inte svårt att förstå.
Men inte bara det. Vår nationella introversion har pågått länge. Jag skulle datera det till när vi gick med i EU. Som Carl Bildt uttryckte det: “Hallänning, svensk, europeisk” – och i den ordningen. Vi har valt att läsa mer nationellt, våra “egna” svenska författare har lästs mer än de översatta. I alla genrer.
Jag har mig själv sett min bokhylla ändra karaktär – den är mer svensk nu är vad den var på 80- och 90-talen. En sak som har stuckit ut genom åren är den anglosaxiska – den har också ökat samtidigt.
Men den nationella läsningen är ett faktum och tittar vi på topplistorna ligger svenska böcker alltid i topp – oavsett genre och oavsett format. Grimwalker, Walden, Ajvide, Olvenmark, Läckberg, Salihu eller Andersson.
Förutom denna nationella introversion, eller detta själviska navelskådande, har digitaliseringen vänt upp och ner på mycket. Att lyssna på böcker är, som alla vet, något annat än att läsa böcker. Man lyssnar samtidigt som man gör något annat och hjärnan har svårare att ta in abstrakta resonemang, siffror och komplicerade ortnamn. Uppräkningar av namn eller till och med förstå namnet på en rysk oligark och hans företag kan vara svårt när man lyssnar. Det har förstås mindre betydelse i en skönlitterär berättelse – men kan vara avgörande i en fackbok.
Att lyssna kräver ofta att historien är enkel med en tydlig handling – ofta berättas true crime på ett sådant sätt att det ligger nära spänningslitteratur. Biografier publiceras för att en människa har levt ett spännande liv, och där ges ofta den berättande strukturen – en människa föds, lever och dör.
Digitaliseringen, ljudboken, svarar fint på vår allt kortare uppmärksamhet. Vi vill att “något ska hända” – därför uppfattar vi nu äldre filmer med en långsammare berättartakt som “långsamma”. Vi vill ha sparkarna närmare.
Den djupa och breda facklitteraturen har väldigt svårt att arbeta i ljudboksformaten, den bör läsas i en fysisk bok
Sparkarna är alltid tillgängliga. Vilken typ av kick jag än vill så finns den där. På telefonen. Det råder ingen tvekan om att boken var tvungen att leta sig in i telefonen – vilket den redan gjorde med e-boken – och bokbranschen har hittat nya konsumenter genom att lyssna.
Vilket är helt fantastiskt. Men fackboken är i direkt konkurrens med YouTube-klipp, poddar (som ofta stjäl vilt från fackböcker) och dokumentärserier. Den djupgående och breda facklitteraturen har mycket svårt att arbeta i ljudboksformat, den bör läsas i fysisk bok – och de minskar i försäljning. Det är inte heller så att e-boken har blivit större – ett format som annars skulle passa perfekt för den här typen av fackböcker. E-boken kan trots allt både klippas, klistras ihop, lätt citeras och noteras i, och man minns det man läser ganska väl – facklitteratur bör ligga till grund för en e-boksboom liknande ljudboken och den detektivroman. Det fina är att nästan alla större förlag gör all litteratur tillgänglig som e-böcker.
Det är bara en tidsfråga innan folk upptäcker att 10-12 timmars e-boksläsning av en riktig fackbok av en framstående expert ger mer än en tv-serie eller en hårdklippt podcast. Kanske händer det när kulturredaktionen slutar oroligt att snegla på tv:n och försöker “hänga med” så desperat. Jag är fullt medveten om att recensionen inte är speciellt klickad och läst, precis som jag förstår att kulturjournalistiken måste hitta nya format för att hänga med i tiden.
Men jag är besviken att kulturskribenter aldrig verkar hinna plocka fram en bok och använda den samlade kunskap som vi på bokförlagen tillhandahåller. Vill man diskutera en boxares kön och rätten att delta i OS finns Patrik Lindenfors “Kulturdjuret: om människans evolution och tänkandets utveckling” eller om man vill bråka om klimatet så finns det böcker av Rockström , Berg, Jeppsson, Holmgren och Thunberg. Fler intervjuer med facklitteraturförfattare, ja tack! Fler recensioner, ja tack! Men först och främst, börja använda böckerna i åsiktsgruvans dagliga arbete där författare för alltid hugger bort sten i ett hopplöst sökande efter gyllene argument. De argumenten finns med facklitteraturförfattarna, jag lovar.
Journalisterna är givetvis välkomna att titta utomlands. Gärna vid sidan av USA och Storbritannien – eftersom svenskarna redan läser så mycket på engelska är nästan 20 procent av alla böcker som köps i Sverige på originalspråket och nästan alla på engelska. Förlagen drastiskt minskar sina översättningar från engelska – ett exempel är Naomi Kleins senaste bok, “Doppelgänger”. Hon har nästan aldrig sålt under 20 000 exemplar. Den senaste boken, som många köpt på engelska, har hittills sålt runt 2 500 i svensk översättning. En dramatisk nedgång.
Det finns två tendenser, nationell introversion och extremt stark amerikanisering (vi svenskar uppfattar amerikanen som “vår egen”). Vi på Ordfront förlag översätter även från arabiska, ryska, danska, franska – men det är fortfarande så att vi svenskar inte litar på experter, forskare och vetenskapsmän från grannländer eller nere i Europa på samma sätt som “våra egna” från USA och Storbritannien.
Det är oerhört sorgligt och ett intellektuellt fattigdomscertifikat. Dessutom är det nu, efter att ha gått med i NATO och den västerländska alliansen, farligare att uppfatta världen som USA ser den. Det vore trevligt om vi på förlagen och mediehusen kunde göra en gemensam sak här och rikta blicken mot nya horisonter, framför allt söderut.
Jag kan förstå att det blev som det blev. När jag träffar Peter Pomerantsev, som växte upp i England, eller Eric Schlosser, Naomi Klein och Paul Mason, är de briljanta talare, briljanta samtalsförare och skriver distinkt, rolig, knivskarp prosa på ett språk som vi alla förstår. Förutom det engelska språket delar de såklart detta med flera duktiga européer. Ingen kan anklaga Frankrike, Italien, Tyskland eller Polen för att sakna extremt skickliga vetenskapsmän eller journalister – det är bara det att vi aldrig kommer i kontakt med dem längre. De är inte längre en del av vårt intellektuella samtal – trots att nästa år är 30 år sedan vi gick med i EU.
Facklitteratur är ett slags demokratisk grund. Den läses noggrant av förlag och redaktörer, faktagranskas av experter och publiceras på ett ansvarsfullt sätt
De svenska forskarna har mycket att lära av sina internationella kollegor. Det har de svenska journalisterna redan gjort, de skriver bättre och bättre (de behöver dock träna på att framträda på scen). Att skriva för allmänheten kräver mycket av författaren, det kräver mycket övning och läsning – främst av skönlitteratur – för att hitta bilderna, detaljerna, liknelserna.
Djuplödningen och bred facklitteratur måste kunna röra sig mellan olika format för att vara levande och relevant och ha så mycket mer än vad en podcast eller tv-dokumentär kan ge. Det är en sorts demokratisk grund. Facklitteraturen läses noggrant av förlag och redaktörer, faktagranskas av experter och publiceras på ett ansvarsfullt sätt.
Fakta är en sak, sanning en annan. Facklitteratur är därför ett vackert namn för prosan som söker sanning och verklighet i en värld full av mörka män, verklighetsförvrängare och illusionister – låt oss se till att den överlever.
Läs mer:
Därför har politiken flyttat ut ur bokhandeln
