Herr B: Hej cyklist: Jag är en inte en del av ditt gympass

Staden är som vackrast nu. Det handlar inte bara om hur sensommarsolen hänger över Söder, får hela Riddarfjärden att gnistra och tänder kronorna på Stadshuset som om det vore ett ljus. Det handlar också om människorna. Väckta från resten av sommaren, med grönt kvar i energimätarna och ny färg i ansiktet, kan invånarna nästan matcha sin stad. Skillnaden mellan hur stockholmarna ser ut i augusti och november är det enda argument man behöver för kortare arbetstid.
Men det finns som bekant problem med livliga stockholmare. Det blev jag medveten om precis innan jag räddade mig upp till utsikten från toppen av Västerbron.

Jag räknar till 28 överhettade cyklister vid övergångsstället. De varvar som om Långholmsgatan vore startsträckan på Monzabanan, letar position, kollar pulsklockor och klockor, stirrar ut mot rött ljus. Lårmusklerna är belastade, inte en sekund får förloras. Och när signalen äntligen kommer är jag – den enda som går över övergångsstället – ungefär lika populär som en moralist vid en orgie.

Det gör staden tystare, mer levande och ännu mer vansinnigt vacker

Jag förstår, kära medtrafikanter, jag är ett hinder i ditt morgonträning, en störning i beslutet att “det ska bli ett jäkla rekord på jobbet” – men låt mig påminna om att jag inte riktigt är med i dina gympass. Kom ihåg vad Astrid Lindgren skrev: “Det lycra-klädda ridmonstret som kör väldigt fort måste också vara väldigt snällt.”
Och det är det absolut. Hundra meter senare, när en av dem, ganska förutsägbart, står på rumpan och slår blod och akut smärta från armbågen, stannar många för att hjälpa till.
Att jag fokuserar på cyklister i morse – jag menar, det finns ingen brist på saker att bry sig om i världen – beror på hur min promenad började. På en av korridorerna genom Tantolunden kom en man cyklande med ett barn i en barnstol bakom sig. Han rullade lugnt och säkert, som man vill göra när man ansvarar för ett litet liv. Men så, som skjuten ur en ond saga, susade en förment tävlingscyklist förbi med tre centimeters marginal och ett vrål: “STÅ BORTA!” Jag var tio meter bort men blev rädd på det sättet man blir när man inser att vissa av dem man möter sätter personliga pretentioner före andras välfärd.
Ändå älskar jag att så många cyklar i Stockholm just nu. Det gör staden tystare, mer levande och ännu mer vansinnigt vacker. Vilket de som cyklar lite långsammare kan se.

Läs mer
Tidigare Herr B-house-serie: Tre tecken – det är så du vet att du borde ha åkt på semester
Mr. B classic: Jag har ett kort som garanterar total “Entrance” (2019)