Jag är dum i huvudet. Ja, det är jag. Sann.
Det är vad mina tankar går igenom minst en gång i timmen. Dygnet runt.
Jag anser mig inte vara underbegåvad, även om jag inte har nått några ideal eller “vad jag kunde ha uppnått”.
Jag lider av social fobi, och har varit sjukskriven i 27 år. Det dök dock upp redan i min barndom. När mina föräldrar tyckte att jag var blyg drog min klasslärare mig i håret för att sätta mig i “utvisningsbåset”, toaletten, och att jag under hela mitt liv hade svårt att hålla kontakten med dem jag ville se som vänner.
Vissa drog sig kanske undan, vissa undrade säkert varför jag inte hörde av sig när de försökte kontakta mig. Jag har tappat kontakten med så många, eftersom jag inte kunde ringa tillbaka, inte lyckats skicka ett tumme upp meddelande.
Idag finns det ett par saker som får mig att vilja leva, men jag vet också att vissa kommer att må bättre om jag inte finns längre.
Bara för att jag slutar vara irriterande, bry dig inte längre. Inte … existerar.
FEJKA
