Men den sommaren kom det en dag då något inte stod rätt till.
– Det gjorde ont i ryggen och mina ben var väldigt trötta. Det kändes ungefär som träningsvärk. På kvällen tilltog smärtan bara. Vi åkte till akuten, säger hon.
En MR gjordes, ett ryggmärgsprov togs. Det verkar som att Ebba Einarsson led av en ovanlig blödning i ryggmärgen. Hon var förlamad från midjan och nedåt.
– Först började jag nog fundera på vad jag skulle göra istället, om jag skulle tappa en så stor del av mig som rodden faktiskt är. Jag visste inte hur framtiden såg ut.
På den punkten hon hade aldrig hört talas om para-rodd. Hon googlade, fortfarande på sjukhuset.
– Jag såg världsmästaren – hon var då och är också nu – Birgit Skarstein, från Norge. Hon rodde trots allt och jag kände att jag också ville testa om den möjligheten skulle finnas.
– Några månader senare fick jag testa en skräddarsydd båt.
Det var på ett träningsläger i Tjeckien. Ebba Einarsson var där med de gamla vanliga träningskompisarna.
– Då var jag den enda som satt i en paraboat, säger hon.
– Jag minns att jag tyckte att det gick så långsamt, och att jag blev förbipassad av alla andra. Jag var nog mest frustrerad. Är det så här det ska kännas, jag vet inte om jag tycker att det ger samma känsla som det gjorde innan, minns jag att jag tänkte. Jag var nog lite osäker på om jag skulle fortsätta, om det var lika kul.
Någon månad senare var det dags för ett nytt läger. Den gången i Italien, den gången med bara para-roddare. Där anordnades också en internationell tävling där Ebba Einarsson deltog.
– När jag rodde det loppet upplevde jag precis samma rusning och samma känsla som tidigare. Det var då jag insåg att det gjorde samma sak, att jag tyckte att det var lika roligt. Det här vill jag fortsätta med kände jag.
Ebba Einarsson sitter med stöd av en speciell sits i båten – som är tio kilo tyngre. Vanligtvis gör benen mycket av jobbet för en roddare, men för henne är det överkroppen som får ta belastningen.
Hon tränar med klubben hemma i Falkenberg, och har nu förberett sig på att skriva svensk idrottshistoria. 24-åringen är den första svenska roddaren vid ett Paralympics någonsin. Ett wildcard har gjort det möjligt för henne att tävla i 2 000 meter rodd i Paris.
– Det känns fantastiskt! Det är en ära.
Har du några mål redo för dig?
– Först och främst var målet att kunna tävla där. Men nu vill jag bara göra mitt livs bästa lopp egentligen. Sen får vi se vart det leder.
