Han jämför det med det etiska tankeexperiment som brukar kallas spårvagnsproblemet. Ett tåg rusar mot några personer som är bundna vid rälsen. Vi kan dra i en spak för att byta över tåget till ett annat spår. Men det finns andra människor.
Dessa människor som är dumt bundna till rälsen kan skilja sig åt vad gäller till exempel ålder, antal eller kön. Men faktum kvarstår – några av dem måste köras över. Och det är vi som håller i spaken som bestämmer vilka.
“På grund av det väg som vi – eller snarare våra politiker – har följt under de senaste decennierna, nu står vi inför detta fruktansvärda val”, skriver Jon Copley.
Kärnan i hans resonemang är den globala uppvärmningen och de enorma mängder metaller som krävs för att producera den gröna tekniken som kommer att ersätta fossila bränslen.
Enligt en rapport från den mellanstatliga organisationen International Energy Forum till exempel kommer lika mycket koppar att förbrukas under de kommande 30 åren som har utvunnits hittills i hela mänsklighetens historia. Och i slutet av nästa decennium förväntas behovet av nickel ha fördubblats jämfört med idag. Detsamma gäller bland annat mangan och kobolt.
Än så länge finns det inte tillräckligt med metaller i omlopp för att problemet ska kunna lösas med återvinning. Så på något sätt måste metallerna utvinnas. Det kommer att kräva uppoffringar.
Här kommer djuphavets bottnar in i bilden.
Genom miljontals år många av dessa metaller har fällts ut från havsvattnet och bildat klumpar i potatisstorlek – polymetalliska knölar – som nu samlas på botten i vissa områden. Metallhalten i knölarna är runt 30 procent, vilket kan jämföras med några procent i malmen som bryts i gruvor på land.
Nästan som en gåva till mänskligheten.
Eller en fälla.
För bottnarna på cirka 5 000 meters djup är fortfarande mestadels helt okända och i stort sett den enda livsmiljön på jorden som människan ännu inte har utnyttjat.
Med varje ny expedition upptäcker forskarna en mängd nya arter. Utifrån andelen okända organismer i varje nytt bottenprov har forskarna räknat ut att det borde finnas omkring 8 000 arter i de områden på botten där knölarna finns. Hittills har cirka 1 000 av dem upptäckts.
Tänk om det finns något där nere som vi absolut inte får störa.
Samtidigt vet vi att dagens gruvindustri på land orsakar stora störningar och skador på livsmiljöer och ekosystem. Kanske blir skadorna här uppe till och med jämförelsevis större om brytningen ska byggas ut. Jordens landområden utgör trots allt bara 30 procent av planetens yta. Här måste växterna, djuren och alla andra organismer också trängas med städer, vägar och andra mänskliga aktiviteter.
Skulle det då inte vara bättre att fördela bördan av vårt utnyttjande mer jämnt över planeten, för att orsaka så lite total skada som möjligt?
Än så länge har vi alldeles för lite kunskap för att kunna göra en vetenskapligt grundad bedömning, säger Jon Copley. Fler studier krävs.
“Och jag kan inte betona detta tillräckligt starkt: vi forskar eftersom vi ännu inte har svaret på den här frågan – inte för att komma fram till ett visst svar.”
Samtidigt närmar sig tåget. Om klimatförändringarna inte bromsas kommer livsmiljöer både på land och i havet att drabbas hårt oavsett vad vi gör.
Läs mer:
Nio av tio djuphavsarter fortfarande okända
Rosa tumlare hittad i djupet – “Människan blir pösig”
Sverige säger nej till djuphavsbrytning innan mer kunskap finns tillgänglig
